Varje dag jag kommer ut i stallet eller hagen och möts av denna fantastiska häst och blick får jag som ett lyckorus i kroppen. Tänk att jag, endast 14 år och 3 månader gammal kunde få tag i en häst som honom den eftermiddagen i september. Han var fyra år men hade en utstrålning och kropp som en tävlingshäst på hög nivå. Jag provred nio unghästar den dagen på utebanan i solen, och när han kom in minns jag att mamma ropade diskret "Amanda, Amanda - den där!" Jag minns att jag nästan blev irriterad på henne och väste tonårsaktigt tillbaka - "Mamma sluta, det är ju deras egen häst". I jämförelse med de andra unghästarna stack han ut så otroligt mycket från mängden med sina höga knälyft och guldiga hårrem. Det kunde inte vara möjligt att han var till salu... Men visst var han det.

Trots att han bytte galopp var och varannat steg, trots att han rörde sig lika mycket uppåt och i sidled som framåt den dagen så var det verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Sedan den dagen har jag upplevt och lärt mig så mycket på hans underbara rygg. Vi debuterade på tävlingsbanan när han var fem år, med att jag ramlade av... En tjej kom fram efteråt och sa att han blivit så lugn, att hon ridit honom under en period på försäljningstallet vi hittat honom på och fick longera minst en halvtimme innan hon satt upp. Jag förstod ingenting, lugn? Jag hade precis åkt i backen med dunder och brak... Därefter gick det mesta åt rätt håll och vi var felfria i våra tre första starter i 120 tillsammans senare under året. Vi red också 5-årschampionatet nere i Flyinge under Breeders Trophy.

Året därpå kvalade vi återigen in till Flyinges 6-årschampionat med klart godkända resultat. Vi avslutade också en 6-årssäsong med att vara 4:a i en Ungdoms Grand Prix i 135 mot många av Sveriges absolut bästa juniorer och Young riders.

Som 7-åring red vi våra första sju starter i 140 med ett förargligt nedslag i samtliga klasser. Vi gav då upp drömmen om ett SM. Men självklart satt den där nollan som krävdes för att kvala in helgen innan, och vi bestämde oss för att åka. Vi var femma i första kvalet, tog oss sedan till final i vårt första junior SM och slutade på en 11:e placering i ett stort startfält. Vi var även i final under årets inomhus SM för juniorer och var dubbelnolla i vår debut i 145 november samma år.

Som 8-åring fortsatte framgångarna med bla vinst i 140 Runstens ungdoms Grand prix och en 2:a plats i 150-debuten.

Som 9-åring var han 7:e placerad i YRSM, endast ett nedslag från guld eller silver. Vi var även med i nations cup för young rider i laget i Drammen.

Som 10-åring vann han ett par 140 och fick delta i Globen i elitallsvenskan final. Dock ett år där jag tappat mig själv mycket som ryttare under de första nio månaderna och var vilsen i min tro och teknik, vilket sänkte självförtroenden och raserade många tävlingsresultat.

Som 11-åring har han visat storform hela året och inte varit sämre en ett nedslag i 140-145-klasser. Vunnit 140, kommit 2:a i 145. Gjort en fantastisk insats under den svåraste tävlingen vi gjort tillsammans i Runsten Grandprix kval och final i 150. Han har utvecklat sitt språng, sin ridbarhet och blivit mycket lugnare och tryggare med sin uppgift och jag tror att han kommer vara som allra bäst om ett par år.

Han är hästen som jag debuterat 90 cm, 1m, 110, 120, 130, 135, 140, 145 och 150 på. Han är hästen som givit mig erfarenhet från 6 svenska mästerskap och internationell erfarenhet.

Under dessa sju år tillsammans har han haft en hovböld som 9-åring och en mindre sträckning efter att han gick omkull i hagen som 6-åring. Annars varit frisk som en nötkärna och aldrig blivit behandlad. *Peppar, peppar*

Trots alla dessa framgångar har också resan varit fylld av oro, tårar och panik. Jag vet inte hur många gånger jag kommit in i huset med gråten i halsen och sagt att nu mamma och pappa, nu måste vi sälja Valle. Jag klarar helt enkelt inte av honom... Det var som ett krig av känslor inombords med enorm kärlek för hästen som individ men också starka känslor av att det var ohanterligt för mig som så ung ryttare att klara av. De första tre åren tillsammans kunde jag inte rida hemma på vår bana eftersom att han greps av någon form av panik och kastade sig rakt in i staketen, kunde bli galen när vi red ut, skena rakt in i skogen, kasta sig ner i diken, snurra i pirutter i 180 och vara så uppe i varv att det kändes som att det svartnade för honom. Det var så svårt att förstå båda dessa sidor hos en och samma häst, för i hanteringen har han alltid varit fantastisk. En riktig gentleman, försiktig, hänsynsfull och med en otroligt mild och kärvänlig inställning till människor. Alltid kunnat så lös i stallgången, och en klippa i precis ALL form av hantering...

Idag, när folk frågar mig hur jag gått till väga under dessa år vet jag inte vad jag ska svara. Jag vet inte hur jag lyckats mig ta igenom alla svåra perioder men jag vet att det inte hade gått utan min dressyrtränare Anette som la grunden till mycket under framförallt året då han var fyra, fem och sex år gammal. Och min hopptränare Ted som hjälpte oss från det att Valence var fyra år. Mina föräldrar som alltid trott på oss och aldrig tvivlat på att jag skulle fortsätta kämpa och aldrig ge upp, mina föräldrar som alltid älskat honom som häst. Och min familj som låtit mig tacka nej till de köpare som dykt upp och velat köpa honom under åren som gått.

Han är så mycket mer än en häst för mig. Han är min lärare som format min ridning och inställning, min tävlingskamrat, familjemedlem och min allra bästa vän och en individ jag aldrig vill vara utan. Han är också en fantastisk förebild att släppa ihop mina nya unghästar med då han är ett skolexempel på allt i hantering, i stallet och i hagen. Han kommer uppfostra så många nykomlingar på sitt snälla och gentlemannavis!

Tack mitt hjärta för att du stod i den där boxen och snusade mig i håret den dagen vi bestämde oss för dig i försäljningsstallet. Det var som att du valde oss lika mycket som vi valde dig. Tack för att du varit så svår och konstig att du stått där så många månader utan att bli såld. Tack för att du släppte upp och accepterade mig på din rygg och aldrig med mening varit jävlig eller elak. Tack för att du varit så förlåtande för alla mina ryttarmisstag under åren och för allt du lärt mig. Vi har varit varandras läromästare från början.

Utan dig hade jag förmodligen gjort något helt annat med mitt liv än vad jag gör idag. Tack för alla fantastiska upplevelser och framgångar du givit mig hittills. Jag hoppas att vår resa tillsammans kommer vara i många år framöver och att det slutar med att du alldeles gråhårig i pannan går i hagarna hemma med nya unghästar och berättar alla historier om hur tävlingar går till och uppfostrar dem till att bli lika fina individer som du själv är.

Valence <3