Min moster dog i går efter att ha legat i drygt två veckor i allvarlig cancer. Hon fick beskedet när hon kom in till sjukhuset för två och en halv vecka sedan. Det var så allvarligt och hon fick så lite som 2,5 vecka till innan hon lämnade vår värld för himlen.

Nina, som min moster hette, var en fantastisk människa. Hon var otroligt omtänksam, tog hand om människor, tog hand om mig och mina syskon som barn. Hon hade alltid väldigt nära till skratt, otroligt ambitiös och klarade av att göra det mesta. Hon sydde kläder, tapetserade, duktig med företag, möblering, hunduppfödning och så mycket annat. Nina var definitionen på att vara händig. Hon var pratsam och oerhört energisk som människa.

Saknaden är enorm och det är obegripligt att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Aldrig mer få höra hennes röst eller skratt.

Det finns så mycket minnen. Jag minns min livs första tävling där jag och min lilla b-ponny vann andra klassen och hon var där, så stolt och så glad. Hon var så intresserad och ville alltid det allra bästa att hon ibland till och med satte alla andra i första rummet och sig själv alldeles för långt bak i prioritering.

Jorden har blivit en fantastisk människa fattigare och jag kan inte säga annat än att livet emellanåt är fruktansvärt tragiskt och orättvist.

Någonting jag ska lära mig av att förlora min moster och besöket hos henne fyra dagar innan hon dog på sjukhuset är att uppskatta varje dag och alla människor som man har nära. Jag har aldrig sett en människa så nära döden innan, och aldrig sett vilken enorm förvandling en människa som är så sjuk gör. Att man på en vecka kan åldras till utseendet med 20-30 år. Att en så energisk och positiv person kan ligga så svag och hjälplös, ensam i en sjukhussäng och bara invänta döden. Att en sjukdom kan ta bort individen och blicken känns som att den bara går rakt i genom en, ingen är hemma. Jag kom försent även om någonting i mig sa att även om hon inte kunde uttrycka det i ord och blick, visste att jag var hos henne den kvällen på sjukhuset. Jag får bär med mig minnena med henne för resten av mitt liv.

Plötsligt blir en del saker så viktigt och andra så oväsentligt...Man inser hur viktig familjen och vännerna är. Man inser att varje dag man får leva och vara frisk är fantastisk och man inser hur snabbt allt kan ta slut.  Man inser att en ansträngning för att göra personer i sin omgivning lyckliga betyder så mycket. Man förstår hur oväsentligt alla småbråk, saker, pengar och skitsnack är. Man förstår att personer som inte vill andra väl i livet är totalt oväsentliga.

Så jag ber alla som läser min blogg att njuta av vad som är viktigt i livet. Uppskatta personerna som finns nära medan de fortfarande finns. Att unna andra framgång och lycka. Att inte göra människor ledsna eller arga med att kommentera vassa, elaka kommentarer. Och försöka se livet från den positiva sidan. Ingen av oss kommer att få leva föralltid, så gör det bästa av livet medan det fortfarande finns.