Fascineras grymt mycket av Elin Janssons blogg. Jag kom över ett blogginlägg "Vi får vad vi betalar för" via facebook och det är ett riktigt välskrivet inlägg där hon sätter ord på precis allt. Inlägget har nog lästs av så gott som hela hästsverige vid det här laget, och kommentarerna kring inlägget är ytterst intressanta att ta del av. Gå gärna in själva och läs: DU FÅR DET DU BETALAR FÖR

En av mina favoritkommentarer från Steve, gift med en hästtjej:

"Det som skrivs är fakta, tyvärr har hästfolk i allmänhet svårt med fakta. Lägg sedan till ekonomi och då går inte ekvationen ihop.

Killar får ihop resonemanget genom att jämföra det med bilar, du får ingen Porsche för Fiatpengar... Skulle detta inträffa  är det fel på Porschen. Så enkelt är det.

Hästar under en 1/4 miljon som är 5 år är troligtvis ingen Porsche...
Killresonemanget:
Uppstallning kostar ca 2500 kr/mån x 5 år= 150000kr
Försäkring i 5 år ytterligare 25000kr
Ta fram en avkomma, 30-50000kr
Träningstid upp till 5 år ca 500 timmar... Är ni med var jag är på väg... Allt ovan ger inga garantier att det blir en hit. 
Säljaren vill ha tillbaka lite av sin investering, både i tid o rena pengar. Antingen levererar hästen resultat, högt pris. Lågt pris, levererar inte resultat. 100 Tkr är inte mycket pengar för en häst, inte som har passerat 2 år...detta är självkostnaden."

Och en annan intressant kommentar som jag verkligen kan tro på, tyvärr...

"Tyvärr så finns det ett antal veterinärer som lever på människors tillit och okunskap och som alltid klarar att  böja fram hältor. Det är dessa tvivelaktiga affärsmän som spridit missuppfattningen att i princip alla hästar är halta och ständigt behöver behandlas. Tråkigt nog så får ju köparen som förlitar sig på desa personer nästan alltid fel häst och desutom ständiga dyra veterinärbesök. Ett tips är att byta veterinär ibland för att få mer balanserade synpunkter på en hästs status."


Att läsa det här inlägget, diskutera lite hemma med familj och vänner, läsa kommentarer och liknande har verkligen satt sprutt på mina tankar kring mina egna hästköp. Jag kan ändå tycka att jag lyckats hitta många bra hästar utan att på alla betalat så stora pengar, men då har jag verkligen också köpt gröna och många svåra hästar.

Som Valence som vi inte betalade så mycket för. Han var fyra år och aldrig tävlad. Väldigt het, lättstessad och otroligt svårriden. Beridaren på försäljningsstallet sa att hon alltid longerade ca 30 min INNAN hon satt upp. Att mina föräldrar ens lät mig få den hästen förstår de inte ens idag. Det hade lika gärna kunnat sluta i en katastrof. Man ser så många heta hästar som är hos helt fel personer och det blir aldrig ett bra slut av det. Generellt sätt är heta hästar mycket svårare att rida, svårare att göra jämna resultat med och det finns många på tävling där man har hjärtat i halsgropen under en ritt för att hästarna springer i 180, ryttarna har hög hand, dragandes i munnen och hästarna tar sig i nöd och näppe över hindrena felfritt.

Jag har också köpt flera hästar till väldigt lågt pris, men dessa har varit oinridna, mycket sena i utbildningen eller lite av "problemhästar" som stått mycket på bakbenen vid uteritter osv. Att nämna är också att dessa hästar aldrig hoppats under ryttare innan.

Den dyraste unghästen jag har köpt är Callisto. I det läget jag köpte honom kände jag att det för mig var mycket pengar för en häst som knappt var inriden. Men det var skönt att kunna få hem honom och sitta upp utan att behöva börja helt från början. Men han kunde inte mycket mer än att skritta och trava, förstod inte galoppskänkeln eller att svänga höger eller vänster. Men hans stam och modell samt att han var så korrekt exteriört och röntgad UA var verkligen värt att betala det priset för. Jag vet ju bara vad det kostar att betäcka med Casall... Och att dessutom ha en mamma e Contender - Landgraf som fått 10 i hoppning och 10 i ridbarhet var ju häftigt. Bara efter några månaders ridning, inhoppning och tävling så var ju Callisto värd mer än vad jag köpte honom för. Och han är den unghästen jag köpt som jag tycker har mest kvalitéer, sett till ridbarhet, gångarter, huvud, hantering, modell, hoppning och sundhet.

Jag köper ju dock gärna hästar också som andra kan tycka är lite för nerviga och "obehagliga" att rida på grund av deras enorma power och att de är så känsliga. Valence och Elmshorn är ju lite den typen. Men jag tror att dessa hästar ofta blir riktigt, riktig bra efter att man tagit sig igenom problemen.

Jag tror alltså att anledningen till att jag kunnat få tag i så kapabla hästar är för att de varit mycket sena i utbildning, oinridna eller svårridna. Med dels lite tur och otroligt mycket arbete bakom så har det kunnat bli bra ändå. Det har inte alltid varit så roligt att åka i backen många gånger, kastas ner i diken, hoppa in hästar för första gången osv, men i slutändan har det ju verkligen blivit så bra med så många och jag har verkligen fått sitta på fina hästar i slutändan!

Jag har under de åren jag sålt och förmedlat hästar, i den lilla skalan, träffat på många riktigt kostiga köpare. Köpare som kommit och provridit, hästarna har enkelt hoppat hinder på 140-150, med orutinerade ryttare och de har åkt därifrån helt sålda i hästarna. Sedan kommer samtalet dagen efter om att de absolut vill ha hästen de provridit, men att de inte kan betala mer än en viss summa för hästen för de måste kunna ha mat på bordet också... Hallå? Den värsta prutningen jag varit med om var en som försökte pruta 150 000 kr. Jag trodde att det var ett skämt.

Vad jag är stolt över, som mycket också är tack vare mina föräldrar, är att vi vid ett flertal gånger sagt nej till en del intressenter. Detta pga att vi haft en magkänsla där det kan komma att bli senare problem, återköp, att de inte kommer klara av hästen osv med personer det inte känns rätt med. När vi inte känner att vi har haft en bra dialog eller känsla med köparen, då har vi tackat nej till affär. Att då behålla hästen och avvakta med is i magen har hittills varit helt rätt alla gånger, för strax därefter har verkligen rätt köpare dykt upp. Av alla hästar jag sålt hittills i mitt liv, både egna och hästar jag haft hemma för tävling och försäljning så tycker jag att vi har hittat grymt bra köpare, som passat ihop med hästarna, som fått sin drömhäst och tagit sig igenom de "problem" som dykt upp på vägen utan att skylla detta på hästen. Självklart när man håller på med det här yrket så kommer man förr eller senare hamna i problem med köpare, men jag tycker att vi har varit hittills bra på att undvika dem. För både vår och hästarnas skull vill man hellre lägga mer tid och vänta på rätt köpare än att sälja till någon som känns fel. Det bästa som finns är att sälja hästar där alla blir riktigt nöjda och köparen verkligen köper det den är ute efter, vare sig det är en unghäst eller en läromästare.