Sitter här i min säng med datorn i famnen och Kiwi lutandes mot min sida, lyssnar på härlig musik av bland andra Fleetwood mac och ser över nästa års tävlingsplanering och vilka målsättningar jag har. Vid slutet av varje år brukar jag lägga ner ganska mycket tid till reflektion över vad som hänt, vad jag gjort bättre under året som varit än tidigare åt och vad jag vill göra annorlunda nästa år. Det handlar inte bara om val av tävlingar, klasser, resultat eller hästarnas utveckling, utan hela konceptet kring allt. Upplägg, strategi, uppvärmning, hur laddar jag upp bäst för att minska stress, mat, hur toppar jag både min egen och hästarnas form. Hur kan jag få bättre ordning, vilka tävlingar är viktigast, hur mycket vill jag kunna träna hoppning mellan utan att hästarna får hoppa för mycket... När ska jag ha telefonen tillgänglig under tävlingsdagar utan att det tar fokus från själva tävlandet... Ja jag kan fortsätta i all oändlighet.

Min kära vän Amanda är en klippa i alla dessa reflektioner och tankar kring förbättring så jag ser fram emot att diskutera detta med henne i nästa vecka. För mig är hon min högra hand och stora stöttepelare. Även om vi har många lika egenskaper så är vi på de flesta sätt varandras motsatser. Vilket jag behöver, skulle inte gå annars. Hon är duktig på att strukturera upp, planera, noggrann med tider, har kritiskt tänkande, enormt ansvarstagande... Ja, många egenskaper som nog aldrig riktigt utvecklades hos mig när jag föddes... Men tack vare Amanda faller dessa bitar på plats. Jag är väldigt arbetsam, stresstålig, lätt för att fokusera (åtminstone när jag rider) och blir så gott som aldrig nervös. Men för att nå långt måste hela teamet och allt runtomkring fungera, annars tar det fokus från själva prestationen.

Nästa år blir spännande. Det kan hända så mycket på ett år. 

Vi måste göra det bästa vi kan utifrån det förutsättningar vi har, alltid!

Nej nu ska jag återgå till musiklyssnande och låta tankarna fortsätta cirkulera i min alldeles för tänkande och överanalyserande hjärna...

Det bästa med ridsporten är att man som utövare kan hålla på så otroligt länge. Ridning är också någonting som kräver enormt mycket precision där erfarenhet är en av de absolut viktigaste faktorerna för att lyckas. Rutin som inte går att skynda på annat än genom att träna, tävla och ge det tid.

När jag tittar på filmer från året på rundor som jag då var väldigt nöjd med så ser jag bara vad otroligt mycket saker jag skulle gjort annorlunda, trots att det varit ett fantastiskt bra år på många sätt. Men jag ser vad mycket fel i teknik och upplägg jag haft, så många saker jag velat göra om och göra annorlunda. Det svåra med att bara glädjas åt att det faktiskt bara betyder att jag utvecklats är att man får lite dåligt samvete för hästarnas skull. Resultaten blir inte bättre än vad ridningen, upplägget och uppladdningen gör det till. Och man vill ju alltid ge hästarna alla förutsättningar man kan för att de ska kunna nå sin fulla potential. Men eftersom ridning, och alla andra sporter också så klart, bygger på erfarenheter så är det bara att fortsätta jobba och sträva efter att hela tiden utvecklas och göra det bättre nästa gång.

Jag hade en enormt viktig och avgörande träning för en, i mina ögon, Europas absolut bästa ryttare. För varje dag blir jag bara mer och mer glad och tacksam över att jag fick chansen att få genomföra den träningen med Valence och Callisto sent i höstas.

När jag lämnade träningen och började rida och tänka på allt som sagts så kände jag inombords att jag kan ju inte rida, alls, överhuvudtaget. Jag var frustrerad men samtidigt otroligt motiverad även om det var tungt. Att ta in så mycket nytt i mitt tänk, hur värmer jag upp, hur jag tänker i markarbetet och framförallt så fick jag en wake up call gällande min sits som jag långt innan varit fundersam över men som jag inte kunnat sätta ord på vad jag ska korrigera.

En stor förmån för mig är att jag har så många hästar att träna på. Så i flera veckor red jag så många hästar jag hann per dag, ca 8-10 stycken, och bara nötte in tänket i sitsen. Jag påminde och ifrågasatte mig själv i princip varannan minut ”hur sitter du”. Det är så lätt att falla in i sin vanliga ridning. Ännu viktigare var det när jag red ut med vänner och man skrittar längre stunder och pratar. Då var det ännu viktigare att påminna sig själv.

Det är en spännande resa och vetskapen om att jag bara är i början av den är så motiverande. Strävan och viljan att lära sig av andra som kommit längre än en själv är det viktigaste för att ta tillvara på de hästar jag har. För att kunna plocka fram det bästa från varje individ utifrån var jag står idag. Nu menar jag inte att man ska svälja allt andra säger för då blir man bara förvirrad. Mer plocka russinen från kakan från alla håll man kan för att utveckla sin egen tro och väg att gå. Jag tror att träningen i vintras gjorde att mitt tänk kring Callisto kommer se väldigt annorlunda ut nästa år och det kanske var räddningen för att ge honom chansen att ta fram alla kvalitéer som han har. Det är lite skrämmande att tänka så men att vara självkritisk och ha viljan att utvecklas och vara ödmjuk inför andras kunskap tror jag är den viktigaste byggstenen för framgång.