I många år har jag haft flera spekulanter på Valence och det fortsätter trots att han börjar bli till åren nu min lilla gammelman. Vi har tillbringat tio år tillsammans. Tio skadefria år där vi gjort allt tillsammans och vuxit ihop. Jag tror att han har många år kvar i svår hoppning och jag känner att han fortfarande utvecklas för varje år. Men när förfrågningar och alternativ på ryttarbyte kommer upp sätter det alltid fart på tankarna. Varje gång. Jag är en rätt jobbig person och ibland orkar jag inte riktigt med mig själv. Mina tankar går typ alltid på högvarv, jag analyserar och funderar så mycket att jag ibland skulle vilja kunna skrika stop till min egen hjärna. Ovanpå det är jag dessutom en extrem känslomänniska så ni kan ju förstå att det är jobbigt att stå ut med sig själv ibland... 

Jag tycker att det här är världens roligaste och häftigaste sport. En sport där alla tävlar mot varandra och där den stora utvecklingen handlar om erfarenhet och rutin. En sport där man kan hålla på väldigt sent in i livet och egentligen bara bli bättre. Jag tycker att jag, tack vare många fantastiska personer runt omkring mig och ett hårt slitande lyckats bygga upp en plattform som skulle kunna hålla för en sådan satsning. Vilket är alldeles fantastiskt utefter de förutsättningar som funnits från början. En plattform som av egna små medel och som senare åren helt finansierats av mina underbara hästägare som givit mig förtroende och pga att jag sålt flera av hästarna som utbildats från grunden.

Trots den enorma utveckling under åren så hamnar jag ändå i tvivel och funderingar. Funderingar på om jag ska vara en sån som ”bara” utbildar hästar till en viss nivå för att sedan sälja och leva ganska gott på det. Att lägga min egen sportsliga satsning åt sidan. Samtidigt som det skär i hjärtat eftersom det är min stora livsdröm.

En försäljning av Valence eller ryttarbyte på honom känns både otroligt sorgligt och kan öppna möjligheter. Det ger självklart lite pengar in i kassan vid försäljning och att se en annan duktig ryttare på honom vore också intressant. Det är ju ingen annan som någonsin gjort en enda start på honom i livet. Han är en oerhört känslig häst som står så högt i blod och med enormt mycket nerv. Svår och speciell häst givetvis, men makalöst begåvad och ett hjärta av guld och dessutom mycket försiktig. Av någon anledning fäller trekombinationerna i GP klasserna fortfarande oss från att nå de högsta placeringarna i de klasserna trots att jag tycker att vi har förmågan att vara där i toppen. Problemen kommer inte i de lägre klasserna men av någon anledning tänker jag för mycket kring trekombinationer just i de allra största klasserna. I tvåkombinationer är vi ofta riktigt bra, river extremt sällan, och i trekombinationer i snäppet lägre går också strålande men sedan ändrar jag lite ridningen till trekombinationerna just i GP finalerna. Jag vill och tänker för mycket antar jag. Med en annan ryttare på Valence skulle detta säkert inte ens vara ett problem överhuvudtaget. Och när jag sitter på en annan häst så ändrar jag inte ridningen alls till trekombinationer. Det är väl min och Valence historik kring trekombinationer som spökar antar jag...

Och det jobbigaste av allt med att slitas mellan alla dessa tankar är att drivet för att nå högsta nivå verkligen finns där. Och gällande Valence så är han ju mitt livs stora kärlek. Det känns som att mitt hjärta verkligen tillhör honom. På alla plan. Och jag tror faktiskt att hans hjärta tillhör mig med på något sätt. Två individer som förstår och känner varandra utan och innan. 

Det är verkligen världens bästa och roligaste sport som man får dela med dessa fantastiska hästar. Den mörka sidan är att det också är en oerhört svår och dyr sport på väldigt många sätt.