I den sport vi håller på med är jakten på de bästa hästarna någonting som ständigt pågår. Jag märker själv hur mycket tid jag faktiskt lägger ner på att titta på, fundera och reflektera över och söka efter hästar. Jag har ett privilegium att få samarbeta med en satsande uppfödare och kommer det samarbetet fungera framöver vilket jag hoppas innerligt så kommer jag ha möjligheten att rida och utbilda en mängd lovande och toppstammade unghästar. Det kombinerat med andra typer av samarbeten och egna hästar skapar så mycket möjligheter för den satsning jag gör.

En reflektion jag gjort är att ju längre tid man håller på, ju mer etablerad nivå man kommer i och ju fler hästar som funnits med i satsningen ju mer kräsen och uppmärksam blir man.

Men rent krasst skulle man nog kunna säga att vi ”vanliga” människor sällan, eller kanske aldrig på åtminstone otroligt många år får chansen att få de där hästarna som är så kompletta som det bara är möjligt. Dessa har redan handplockats på vägen av så många andra mer etablerade och kända hästmänniskor som söker precis det vi söker. Vi är så många som letar efter de där få guldkorn som finns där ute. För i förhållande till antalet hästar är det en liten bråkdel som blir de där absoluta topphästarna i slutändan.

Det kan man antingen välja att gräva ner sig i sorg och bedrövelse. Eller så får man, som jag tycker, vända på perspektivet, tänka utifrån de förutsättningar man har och istället för att försöka hitta de där multibegåvande hästarna, försöka skapa en så komplett häst som möjligt av det man har.

Jag har sedan tidigt resonerat i min egna lilla värld att vissa saker går inte att sätta i en häst. Förmågan att kunna hoppa stora hinder och den sanna viljan att vara felfri är svårt att verkligen få en häst att utveckla om det inte finns i hästen. Men jag har lärt mig att man utveckla mycket mer än vad man kan tro. Och om man själv verkligen tror på en häst och arbetar konsekvent så tror jag att man kan lyfta en häst ett eller till och med två snäpp längre än man från början trott att man kan.

Jag kommer på mig själv gå och njuta över att se vilka hästar som står i stallet och vilka hästar som passerat genom mitt liv som varit ganska kort i en bransch där man kan hålla på så länge. Det är ett privilegium att ha fått och får sitta på så enormt många olika hästar. På något sätt så lär och ger mig varje enskild individ så mycket erfarenheter som jag kan ta med mig för resten av livet. Alla har olika plus- och minussidor, alla behöver mer eller mindre en egen träningsform, förhållningssätt och upplägg. Vissa är mer eller mindre lika, vissa tidigare hästar har redan lärt mig hur jag ska hantera egenskaper hos en ny individ i stallet. Jag har fått sitta på alltifrån väldigt lata, rädda, fega, superkänsliga, heta, svårridna, skarpa och speciella hästar. Alltifrån helt oinridna till mer välutbildande, hästar med sämre erfarenheter och problematik. Det har verkligen utvecklat mig som ryttare.

Men jag märker att jag blir också mer och mer kräsen. Gränsen i hur mycket jobb man kan tänka sig lägga ner för att få en häst att nå en viss nivå är mycket närmare än tidigare. Vikten av vilket resultat man i slutändan kan tro sig nå är plötsligt en viktig faktor för att känna om det är värt all tid och engagemang för att våga och orka satsa på en individ.

Och i slutändan handlar det hela om att lyckas hitta en balans i hur mycket kan jag träna och ta ut ur en häst och lyckas hålla den här individen så frisk som möjligt under så många år som möjligt. För utan hälsan är arbetet, åren, kvalitéerna och kapaciteten hos hästen ingenting värt.

Just nu njuter jag av min tillvaro att få spendera dagarna på en helt fantastisk anläggning med så mycket möjligheter. Jag njuter av att så många fantastiska hästägare ger mig förtroendet och chansen att arbeta med deras hästar. Jag känner mig få förunnad att ha fått kontakt med dessa människor som skapar möjligheter för mig som ryttare att nå mina drömmar. Det motiverar mig till att ständigt vilja utvecklas som ryttare. Jag är förväntansfull inför framtiden och vill se var vi står med alla dessa hästar om några år…

Jag glädjes över det faktum att jag faktiskt, när jag ser tillbaka, har suttit på väldigt många riktigt fina hästar hittills i livet. Att jag kunnat ta fram ett flertal hästar till medelsvår och svår hoppning. En helt vanlig tjej som älskade hästar från första gången jag träffade en, från att ha gått på ridskola en gång i veckan och med icke hästintresserade eller insatta föräldrar idag kunna hålla på med det jag gör. Och dessutom se att det är bara fler och fler dörrar som öppnas varje år.

Jag är så otroligt tacksam för alla de människor och hästar som delar den här resan med mig och gör den möjlig. 

Fyra av väldigt många underbara hästar jag hittills fått uppleva. Och Valence som tagit mig genom hela resan och fortfarande finns i stallet. Han som betydd allra, allra mest...