Igår var jag på Runsten och hopptränade med Valence och Kulan. Valle gick det inte alls bra med, han hoppar alldeles för många "dåliga" språng även om några är fantastiska. Igår insåg jag verkligen hur stora problem jag skapat kring ridningen med honom. Jag har sakta men säkert saboterat min ridning som jag alltid haft på honom genom att hela tiden ta till nya intryck och ideer på hur jag ska rida, hur jag ska sitta, när ska jag lägga ner handen, när ska jag gå fram med överlivet, vilket tempo ska jag ha, var ska jag lägga honom, var ska jag hippa av och var ska jag göra mina halvhalter. Det tragiska med alla dessa frågor i huvudet är att så gott som bara EN av de här funderingarna påverkar Valence otroligt mycket. Det går nog inte för någon att inse hur extremt känslig, lättstressad och het häst han egentligen är. Jag har verkligen alltid ridit honom bara på känsla, och det är nog därför jag ens klarat av att rida honom från första början. Jag har aldrig aldrig försökt leta efter att se en avsprångspunkt långt innan hindret, utan bara galopperat, känt in och agerat därefter. Igår avslutade Ted och jag, efter en lång och ganska dålig träning med att han sa att "jag har aldrig aldrig bett dig att ändra din sits eller räta upp dig mer innan hindret". Ted bad mig, om jag kunde, försöka återgå till min normala hoppsits som jag har med de andra hhästarna där jag går fram lite och blir klar sista takten/galoppsprånget innan hindret. Jag försökte att slå bort tankarna om sitsen och gå tillbaka till mig själv. Och Valence började plötsligt hoppa mycket mer genom ryggen, med mer höjd och med en lugnare och rundare språngkurva. Det är långt ifrån så som vi är när kommunikationen mellan oss är som den ska, men Ted sa att han plötsligt började hoppa myckett, mycket bättre. Problemet just nu är det egentligen bara jag som kan lösa, jag måste få tillbaka självförtoendet med min älskade stjärna och tro på det jag gör, för vi klickar tillsammans när jag rider utan att tänka. Valence tror för varje liten justering att han har en ny ryttare på ryggen och undrar nog var jag är och vad jag håller på med. Han är alldeles för känslig för att experimentera med. Ted har själv ridit honom en gång vilket känns väldigt bra, för han vet. Nu kommer Valence stanna hemma från inomhus SM, och jag ska bygga upp min tro om mig själv och hitta tillbaka till en ridning utan tankar, bara känsla. Valence kommer därför få tävlingsvila till utomhussäsongen börjar.

Kulan var superfin igår och gör fler och fler språng av den kalibern som finns i honom. Fortfarande svag, vinglig och valpig men fantastiska språng finns i honom. Det var också kul att se hur glad Ted var över att se honom över flera hinder, Kulis fick mycket beröm. Han är utan tvekan mitt framtidahopp, älskar honom massor. Han har Valles huvud men Carusos lugn och ridbarhet. Och hoppet och tekniken finns där. Jag kommer ladda upp video här eftersom ni velat se mer av Kulan som det knappt finns några filmer på.

Nu är det ju så att jag skulle ha hoppat tre hästar igen för Ted idag. Men jag har haft feber och ont i halsen några dagar och efter gårdagens träning har jag blivit väldigt mycket sämre. Att knapra ipren och träna på är farligt, och med tanke på hur jag mådde i natt helt tjock i halsen och svimfärdig så insåg jag att jag måste lyssna på min kropp som säger ifrån nu. Därför kommer jag bara åka med Caruso och bara vara med en stund, endast för att jag känner att jag måste få en träning med honom inför SM nästa helg. Caruso har aldrig gjort ett SM förut och det kommer bli det största han har gjort. Pappa kör mig och jag kommer som sagt bara vara med en kort stund. Madonna har känts fantastisk i veckan så jobbar henne bara över lite övningar själv inför Flyinge. Scrållan får vänta till nästa gång helt enkelt. Försås jätteledsen över att behöca stryka träningar men mår alldeles för dåligt helt enkelt!

Filmer från träningarna kommer!