Det finns chans att ställa frågor till och med söndag!

 

Det är många som frågar och är nyfikna på vägen till att kunna driva verksamhet,  eget företag och jobba med sitt stora intresse. Att svara på frågan hur jag jobbat för att kunna göra det är nästan omöjligt.. Det är så många tillfälligheter, dörrar som öppnats av olika själ, rätt personer som kommit in i livet vid rätt tid tidpunkt osv. Om det är tur eller bara ödet går inte att svara på. Kanske tror vissa på något eller både och. Jag tror att det beror på både tur, tillfälligheter, "ödet" och väldigt hårt jobb. Viljan att aldrig ge upp hur tungt och omöjligt det än känns. Men framförallt mod att våga satsa på det man vill och älskar.

 

Jag kommer inte från någon hästfamilj eller en familj med enorm ekonomisk plattform. Det här är ingen väg som varit självklar från att jag var barn. När jag började gymnasiet var siktet helt inställt på veterinäryrket. Men intresse, tävlingsdriv och en enorm kärlek och passion för hästar har jag alltid haft. 

 

Idag finns det ingenting jag hellre skulle vilja göra. Inget ställe jag hellre skulle vilja bo på. Att driva eget är tungt, för du är själv anvarig och pressen ligger på dig. Men det är också den största friheten som finns. Sen vill jag alltid mer och det finns så mycket mer tankar, idéer och drömmar att sträva mot. Ibland en glöd som blir för stark och som ihop med det vanliga livet blir lite svårt att hantera och leva med. För man behöver det underbara trygga "vanliga" livet för att orka pressa sig själv framåt oavsett val av karriär. Samtidigt tror jag att det hårda arbete, den grund man lägger och de val man gör nu de här åren påverkar resten av livet. Man kan leva det liv man drömmer om att ha, om man orkar jobba för det! 

 

Jag tror att man ska våga ta risker som kräver att man vågar kliva ur en comfort zone och tro på det man gör. Jag tror på att man kan skapa det liv man vill leva. Det kan vara förbannat jobbigt och läskigt ibland. Men nästan allt går att hitta lösningar till och jobba sig igenom. I slutändan när man når drömmar och ambitioner i livet så ger det en enorm tillfredsställelse.

 

Vi lever bara en gång så egentligen borde det vara självklart att vi ska ägna livet åt det vi älskar och vill. Ibland tror jag att mod sätter stopp mer än faktiskt möjligheterna att kunna göra det. Och så måste vi göra rätt val. Göra val som styrs av vad vi vill och älskar, inte vilka hinder vi ser på vägen dit eller vilka rädslor vi har. För jobbar vi med det vi verkligen vill ha och för det som känslorna brinner för så blir heller inte motgångarna lika hårda att ta sig igenom.

 

Och inspiration är källa till motivation. 

Stor förebild, och vilken efterträdare till Hello Sanctos han har i den här hästen. Dör.

Fick iallafall en underbar bild på henne tillsammans med familjens andra hund som har samma raser i sig som Kiwi 😊 Min yngsta  kusin pyntade deras svansar, skrattar gott varje gång jag ser den här bilden!

Jag hade all uppbackning bakom mig under fredagen med fantastiska människor runt omkring som utförte allt arbete kring tävlingen och hästarna. Jag kunde sitta upp på färdiga hästar och direkt efter start hoppa av och lägga mig. Haft en känsla av utmattning och perioder av aptitlöshet under senaste månaderna men under senaste veckan eskalerade det. Har trott att det berott på att jag börjar bli eller är sjuk och inte lagt så stor vikt vid det.

Väl inne på banan är känslan alltid så bra. Det blir en form av mani, en känsla av att vara på det stället som känns allra mest rätt. En känsla av att vara hemma. En känsla där oavsett vad som händer i livet eller om man mår sämre fysiskt eller psykiskt så kommer man ändå in i en nollställd skön känsla inne på banan. Och adrenalinpåslaget gör att man känner sig så stark och motiverad. Fokuserad.

Starterna under dagen gick överlag jättebra. Callisto och Quintin avslutade dagen med en felfri runda var och placering i 130. Men direkt efter sista start kollapsade jag och kroppen gav upp totalt. 

Det är det mest obehagliga jag upplevt. Jag tror inte att jag hade överlevt utan den hjälp jag fick under kvällen och natten på sjukhuset med dropp och allt annat. Alla reservlager i kroppen var tömda och så fort jag tvingade i mig någon form av vätska så tvärvägrade kroppen att ta emot det. Riktigt läskigt.

Resten av helgen blev jag sängliggandes. Att gå till toaletten eller duscha var så stor ansträngning att jag kräktes. Till slut försvann hoppet om att kunna göra mer under helgen. Så på söndag eftermiddag åkte vi. Då var det en kamp att kunna ta sig ner till bilen.

Mest ledsen är jag på mig själv att jag låtit mig själv köra på så hårt så länge. Och för att jag tagit med Valence hela vägen och vi skulle gjort vårt genrep inför utomhus SM och han hann inte göra en enda start.

Men samtidigt var nog detta det som behövde ske för att jag skulle tänka till. Och allt annat blir ju bra till slut ändå.

Tävling i Tierp hela helgen med så mycket som sju hästar! Jag är inte frisk,  så det kan bli spännande.

 

De som startar i helgen är Valence,  Quintin san,  Callisto, Chuck Bass, Querido, Coldplay och Flying Emma.

 

Hoppas tillfriskna under helgen och ser fram emot en rolig helg med fina hästar! 

 

Det är alltid lika spännande att sitta på nya hästar eller se elever på sina hästar. Att känna och se problem och försöka lösa dem. Det viktigaste är att man försöker läsa av vad hästen försöker tala om. Alla är egna individer som fungerar på olika sätt. Det är vår roll som ryttare att försöka förstå hästen.

 

Det blir alltid lättare för mig att hjälpa en elev när jag själv fått sitta upp och känna på hästen. Då blir bilden av de situationer som dyker upp mycket tydligare.

 

En häst är egentligen aldrig dum. Ibland kan de ha tagit över rollen som ledere,  men en häst är inte jävlig eller elak på något vis. Att vara tydlig och vara ledare är viktigt på alla hästar, skilja på rätt och fel. Att vara lika nogrann med beröm och korrigeringar.

 

En del av hästarna jag får hem är mer eller mindre känsliga än andra. Jag trivs allra bäst på de känsliga individerna, för man behöver då mest kommunicera med minimala hjälper och mest med tanke, vilket gör att man kan rida med mer finess. 

 

En del hästar måste man rida så mycket mer och en del ifrågasätter rollen om vem som bestämmer regelbundet. Det är aldrig samma känsla att rida en mindre känslig häst där man är så illa tvungen att vara mer tydlig och stark i sitt sätt att kommunicera och arbetar med hästen.

 

Jag tycker ofta att man känner av vilken typ av häst det är och vilken personlighet hästen har genom hur den är att hantera. Är den framfusig,  går rakt över en och bara allmänt stissig brukar det märkas av även från hästryggen.

 

Men en häst är sällan eller aldrig dum. Den behöver bara veta vilken roll den har. Något man kan läsa av även hur hästen är ihop med andra hästar. Det talar mycket om hästens personlighet. I en trygg flock som mår bra ifrågasätts aldrig de olika rollerna i en grupp. Ledaren behöver inte korrigera,  sparkas, lägga öronen bakåt med ilska och göra utfall. För hästarna vet hur flocken är uppbyggd. Det är också de hästarna som mår allra bäst.

 

Vår roll är att vara en tydlig men snäll ledare. Inte straffa våra hästar. Jag brukar berätta för mina elever om hård och mjuk ridning. Ibland måste man kanske vara hård och använda stora hjälper för att få reaktion hos en mindre känslig eller mer ifrågasättande häst. För att sedan kunna rida med små och mjuka hjälper igen. Skulle vi fråga hästarna tror jag att de stora antalet hellre tar en tydlig hjälp då och då än ett evigt gnagande av sporren i sidan eller konstant tryck av bettet i munnen. Även där kan man se och lära av hur hästar kommunicerar med varandra. Hur tydliga de är.

 

Vår uppgift när problem i hoppningen uppstår är att ta reda på varför. Ofta stannar en häst antingen pga smärtsamt, eller pga rädslan att misslyckas. Rädslan av att riva. Vi måste lära oss att förstå hur vi bygger förtroende hos hästen. Skapa glädje och  vilja för att utföra det vi ber hästarna om. Alla hästar kan inte ridas på samma sätt, på samma distanser, med samma form och position av hals och huvud, i samma tempo och rytm. De är så olika och vi måste lära oss att rida och hitta ett system där de trivs och kan prestera.

 

Det farligste vi kan göra är att korrigera eller straffa en häst om vi själva gjort felet. Ibland gör vi alla fel, och ju mindre rutin vi har ju fler fel gör vi. Då ska vi tacka våra hästar för att de ställde upp i en svår situation, eller om de var klokaste nog att säga ifrån om situationen de stod inför inte hade en lösning. Straffar vi hästarna i det läget så dödar vi både deras glädje med framförallt förtroende. Den som förlorar mest på det i slutändan är vi själva som ryttare. 

 

Det är fantastiskt att få jobba och se så otroligt mycket olika hästar med olika bakgrund och problematik. Och ingenting är så tillfredsställande som när man förstår varför en häst göra som den gör och man gör små förändringar som gör så enormt stor skilnad. Det ger så mycket.

Inser att uppdaterandet här på bloggen kommer variera. När det är mycket annat i livet blir mediavärlden lägre prioriterad. Men jag ska verkligen anstränga mig för att fortsätta driva bloggen.

Hoppat många fantastiska hästar senaste dagarna. Callisto och Chuck Bass är verkligen one of a kind. Magiskt. Sån lycka att vara ägare och ryttare till dessa två.

Snart dags för frågestund! 

Chuck Bass f 2011 e Centadel - Kannan 

De flesta av våra hästar fick komma ut på konditionsjobb och galopp i backe. Vi avslutade med lite hoppning på lägre hinder med olika distanser. Idag ska de hästar som fick gå ut igår göra samma arbete och vise versa.

Chuck reds ut igår och jag jobbar mycket med sidförande skänkel på honom. Han är en otroligt känslig häst och har i svängarna inte format sig för innerskänkeln och blir väldigt rak. I början tolererade han inte ben alls, men det går framåt i utvecklngen i en rasande fart. Jag gillar att jobba mycket med det även ute på grusvägarna. Det blir naturligt för hästarna när man jobbar dem på slingriga vägar ute i naturen och verkligen får igenom innersidan. Det är också ofta där jag lär unghästarna galoppombyten. Det blir naturligt och lätt för dem att förstå.

Vi har fantastiska ridvägar här. Inte en enda runda som inte har sjöutsikt ut över Mälaren. Oerhört vacker miljö att "jobba" i. Jag känner mig lyckligt lottad över att kunna leva det här livet. 

Quintin var dubbelnolla och placerad i 130 i Strömsholm,  nolla och 4e placerad i 140 samma dag. Helgen efter var han dubbelnolla i en stor 135 klass i Runsten. Han hoppsde fantastiskt men jag kände inte riktigt igen honom. Han kändes matt och jag såg i blicken på honom att han inte mådde riktigt bra. När vi kom hem hade han feber. Vi tog blodprov som visade på infektion i kroppen. Några veckors vila och återkommande blodprov har nu givit oss en frisk Quintin igen. 

Otroligt roligt att vara på gång, nu hoppas vi på en rolig sensommar och höstsäsong. Ambitionen är att försöka etablera oss i svår klass.

Quintin efter 4e placeringen i 140 i Strömsholm 

Sista ansträngningen. Men jag ska verkligen ge det ett helhjärtat försök!