Jag hade all uppbackning bakom mig under fredagen med fantastiska människor runt omkring som utförte allt arbete kring tävlingen och hästarna. Jag kunde sitta upp på färdiga hästar och direkt efter start hoppa av och lägga mig. Haft en känsla av utmattning och perioder av aptitlöshet under senaste månaderna men under senaste veckan eskalerade det. Har trott att det berott på att jag börjar bli eller är sjuk och inte lagt så stor vikt vid det.

Väl inne på banan är känslan alltid så bra. Det blir en form av mani, en känsla av att vara på det stället som känns allra mest rätt. En känsla av att vara hemma. En känsla där oavsett vad som händer i livet eller om man mår sämre fysiskt eller psykiskt så kommer man ändå in i en nollställd skön känsla inne på banan. Och adrenalinpåslaget gör att man känner sig så stark och motiverad. Fokuserad.

Starterna under dagen gick överlag jättebra. Callisto och Quintin avslutade dagen med en felfri runda var och placering i 130. Men direkt efter sista start kollapsade jag och kroppen gav upp totalt. 

Det är det mest obehagliga jag upplevt. Jag tror inte att jag hade överlevt utan den hjälp jag fick under kvällen och natten på sjukhuset med dropp och allt annat. Alla reservlager i kroppen var tömda och så fort jag tvingade i mig någon form av vätska så tvärvägrade kroppen att ta emot det. Riktigt läskigt.

Resten av helgen blev jag sängliggandes. Att gå till toaletten eller duscha var så stor ansträngning att jag kräktes. Till slut försvann hoppet om att kunna göra mer under helgen. Så på söndag eftermiddag åkte vi. Då var det en kamp att kunna ta sig ner till bilen.

Mest ledsen är jag på mig själv att jag låtit mig själv köra på så hårt så länge. Och för att jag tagit med Valence hela vägen och vi skulle gjort vårt genrep inför utomhus SM och han hann inte göra en enda start.

Men samtidigt var nog detta det som behövde ske för att jag skulle tänka till. Och allt annat blir ju bra till slut ändå.