Man ska göra det man vill göra
Det är många som frågar och är nyfikna på vägen till att kunna driva verksamhet, eget företag och jobba med sitt stora intresse. Att svara på frågan hur jag jobbat för att kunna göra det är nästan omöjligt.. Det är så många tillfälligheter, dörrar som öppnats av olika själ, rätt personer som kommit in i livet vid rätt tid tidpunkt osv. Om det är tur eller bara ödet går inte att svara på. Kanske tror vissa på något eller både och. Jag tror att det beror på både tur, tillfälligheter, "ödet" och väldigt hårt jobb. Viljan att aldrig ge upp hur tungt och omöjligt det än känns. Men framförallt mod att våga satsa på det man vill och älskar.
Jag kommer inte från någon hästfamilj eller en familj med enorm ekonomisk plattform. Det här är ingen väg som varit självklar från att jag var barn. När jag började gymnasiet var siktet helt inställt på veterinäryrket. Men intresse, tävlingsdriv och en enorm kärlek och passion för hästar har jag alltid haft.
Idag finns det ingenting jag hellre skulle vilja göra. Inget ställe jag hellre skulle vilja bo på. Att driva eget är tungt, för du är själv anvarig och pressen ligger på dig. Men det är också den största friheten som finns. Sen vill jag alltid mer och det finns så mycket mer tankar, idéer och drömmar att sträva mot. Ibland en glöd som blir för stark och som ihop med det vanliga livet blir lite svårt att hantera och leva med. För man behöver det underbara trygga "vanliga" livet för att orka pressa sig själv framåt oavsett val av karriär. Samtidigt tror jag att det hårda arbete, den grund man lägger och de val man gör nu de här åren påverkar resten av livet. Man kan leva det liv man drömmer om att ha, om man orkar jobba för det!
Jag tror att man ska våga ta risker som kräver att man vågar kliva ur en comfort zone och tro på det man gör. Jag tror på att man kan skapa det liv man vill leva. Det kan vara förbannat jobbigt och läskigt ibland. Men nästan allt går att hitta lösningar till och jobba sig igenom. I slutändan när man når drömmar och ambitioner i livet så ger det en enorm tillfredsställelse.
Vi lever bara en gång så egentligen borde det vara självklart att vi ska ägna livet åt det vi älskar och vill. Ibland tror jag att mod sätter stopp mer än faktiskt möjligheterna att kunna göra det. Och så måste vi göra rätt val. Göra val som styrs av vad vi vill och älskar, inte vilka hinder vi ser på vägen dit eller vilka rädslor vi har. För jobbar vi med det vi verkligen vill ha och för det som känslorna brinner för så blir heller inte motgångarna lika hårda att ta sig igenom.
Och inspiration är källa till motivation.
Det är viktigt att vi försöker förstå varför
Det är alltid lika spännande att sitta på nya hästar eller se elever på sina hästar. Att känna och se problem och försöka lösa dem. Det viktigaste är att man försöker läsa av vad hästen försöker tala om. Alla är egna individer som fungerar på olika sätt. Det är vår roll som ryttare att försöka förstå hästen.
Det blir alltid lättare för mig att hjälpa en elev när jag själv fått sitta upp och känna på hästen. Då blir bilden av de situationer som dyker upp mycket tydligare.
En häst är egentligen aldrig dum. Ibland kan de ha tagit över rollen som ledere, men en häst är inte jävlig eller elak på något vis. Att vara tydlig och vara ledare är viktigt på alla hästar, skilja på rätt och fel. Att vara lika nogrann med beröm och korrigeringar.
En del av hästarna jag får hem är mer eller mindre känsliga än andra. Jag trivs allra bäst på de känsliga individerna, för man behöver då mest kommunicera med minimala hjälper och mest med tanke, vilket gör att man kan rida med mer finess.
En del hästar måste man rida så mycket mer och en del ifrågasätter rollen om vem som bestämmer regelbundet. Det är aldrig samma känsla att rida en mindre känslig häst där man är så illa tvungen att vara mer tydlig och stark i sitt sätt att kommunicera och arbetar med hästen.
Jag tycker ofta att man känner av vilken typ av häst det är och vilken personlighet hästen har genom hur den är att hantera. Är den framfusig, går rakt över en och bara allmänt stissig brukar det märkas av även från hästryggen.
Men en häst är sällan eller aldrig dum. Den behöver bara veta vilken roll den har. Något man kan läsa av även hur hästen är ihop med andra hästar. Det talar mycket om hästens personlighet. I en trygg flock som mår bra ifrågasätts aldrig de olika rollerna i en grupp. Ledaren behöver inte korrigera, sparkas, lägga öronen bakåt med ilska och göra utfall. För hästarna vet hur flocken är uppbyggd. Det är också de hästarna som mår allra bäst.
Vår roll är att vara en tydlig men snäll ledare. Inte straffa våra hästar. Jag brukar berätta för mina elever om hård och mjuk ridning. Ibland måste man kanske vara hård och använda stora hjälper för att få reaktion hos en mindre känslig eller mer ifrågasättande häst. För att sedan kunna rida med små och mjuka hjälper igen. Skulle vi fråga hästarna tror jag att de stora antalet hellre tar en tydlig hjälp då och då än ett evigt gnagande av sporren i sidan eller konstant tryck av bettet i munnen. Även där kan man se och lära av hur hästar kommunicerar med varandra. Hur tydliga de är.
Vår uppgift när problem i hoppningen uppstår är att ta reda på varför. Ofta stannar en häst antingen pga smärtsamt, eller pga rädslan att misslyckas. Rädslan av att riva. Vi måste lära oss att förstå hur vi bygger förtroende hos hästen. Skapa glädje och vilja för att utföra det vi ber hästarna om. Alla hästar kan inte ridas på samma sätt, på samma distanser, med samma form och position av hals och huvud, i samma tempo och rytm. De är så olika och vi måste lära oss att rida och hitta ett system där de trivs och kan prestera.
Det farligste vi kan göra är att korrigera eller straffa en häst om vi själva gjort felet. Ibland gör vi alla fel, och ju mindre rutin vi har ju fler fel gör vi. Då ska vi tacka våra hästar för att de ställde upp i en svår situation, eller om de var klokaste nog att säga ifrån om situationen de stod inför inte hade en lösning. Straffar vi hästarna i det läget så dödar vi både deras glädje med framförallt förtroende. Den som förlorar mest på det i slutändan är vi själva som ryttare.
Det är fantastiskt att få jobba och se så otroligt mycket olika hästar med olika bakgrund och problematik. Och ingenting är så tillfredsställande som när man förstår varför en häst göra som den gör och man gör små förändringar som gör så enormt stor skilnad. Det ger så mycket.
När man börjar hoppa med en väldigt ung häst...
Har suttit och tittat på lite olika annonser och bloggar på unghästar som precis börjat hoppa under ryttare, både hästar födda -08 och -07. Blir lite illa berörd när jag ser hur några av hästarna tvekar på grund av sin ovana att hoppa hinder med ryttare på ryggen, och när de väl tror på sin ryttares övertygande hjälper att "du ska över hindret" så tar det, som unghästar ofta gör, ett lite spänt och högt språng. Det är alltför många gånger man då ser att ryttarna faktiskt inte hänger med sina hästar i språnget, och hamnar dragandes i hästarnas mun just över språnget! Detta är verkligen inte alls bra, för detta tolkas ju som en bestraffning ur hästarnas perspektiv! Det är ungefär som att någon säger att det är lugnt, du kan gå över den här lilla bron, det är ingen fara, och sen när du väl gör det så knäcks den och du gör dig illa, eller vad som helst... Då kommer du ju nästa gång ha svårt att lita på den här personen. Samma sak är det för hästarna, de tvekar, du övertygar om att det inte är farligt, och sen blir det en jätteobehaglig upplevelse i själva språnget. Det är superviktigt att följa hästens språng och därefter är det massor med klapp och beröm som gäller!
Lika väl som en häst ganska snabbt kan få upp ett förtroende för sin ryttare, lika lätt kan man förstöra det förtroendet. Inhoppningen är också så enormt viktig för hästens fortsatta framtid som hopphäst. Det är i så fall bättre om man känner att man inte kan hålla kontakten med en följsam hand att hoppa hästen på lite längre tyglar och ta ett mantag om man känner att det är svårt att följa med i den unga hästens, kanske lite annorlunda och oväntade språngkurva och succesivt försöka hålla kontakten i sprången. Jag säger inte detta för att påstå att jag på något sätt är bättre på detta än många andra, utan säger bara det som ett tips för att kunna ta fram det bästa ur hästen för framtiden. Jag har själv hoppat in många hästar alldeles från början och det förtroendet man kan få är fantatsiskt, hästar som djur har ett otroligt stort hjärta och vill göra rätt för sin ryttare!
Bara en sak värd att tänka på tycker jag :)
En av de viktigaste personerna i mitt liv
Vad skulle jag göra utan min tränare Ted? Det är honom jag måste tacka för att jag kommit dit jag är idag från att bara ridit några LB-LA på ponny. Det är hans som hjälpt mig att utveckla både mig själv och min egen ridning och att ta fram mina hästar från fyra års ålder.
Hade ett långt samtal med Ted idag som ringde och ville prata om helgen. Fick även lite skäll för att jag ändrade mitt upplägg genom att hoppa den linjen vi hade problem med i Grevagården istället för att följa det koncept och hoppa på det sättet, och lägre, som vi brukar göra inför en tävling. Min korrigering där vi skulle träna på de linjer vi hade problem med var ju nu med facit i hand fel att göra så tätt inpå en ny stor tävling. Dessutom har vi hållt på och ändrat på bett och utrustning istället för att hålla fast och inte ens reflektera över den delen på tävlingsplatsen.
Enligt Ted har jag ett problem där jag vill lite för mycket, jag åker ibland på tävling för att prestera, istället för att ha kul. Han misstänker också att jag innerst inne känner en annan press nu efter allt försäljningsprat kring Valence. Men jag upplever att det alltid är kul när jag tävlar, det är det bästa jag vet och skulle gärna tävla fyra dagar i veckan jämt. Men ibland vill jag nog för mycket och sätter för stor press på mig själv. Alla misslyckas, även ryttare som Rolf-Göran har dippar i sin ridning och sina resultat. Det är bara något man måste lära sig hantera.
Jag har också haft lite tankar sista tiden där jag tänkt att jag kanske inte kan bli mer än en ryttare som utbildar hästar upp till en viss klass för att sedan sälja. Dels för att kostnaderna för dessa tävlingar är otroligt stora, och det kostar att hålla sig på den nivån och det krävs för att man ska utvecklas. Men jag vill tävla på de allra största tävlingarna och mästerskapen i framtiden och kommer inte ge upp den drömmen ännu. Men när man jämför sig själv med många ryttare i motsvarande ålder som köpt hästar som redan presterat på otroligt hög nivå innan, som kostat nästintill en förmögenhet börjar jag fundera på att jag kanske valt fel sport genom att inte ha denna enorma ekonomi bakom mig. Kanske lyckas man inte lika bra eftersom att ridning är en sport där en fantastisk och väldigt rutinerad häst faktiskt kan lyfta och rädda en ryttare hur mycket som helst, om inte annat för ett tag.
Ted blev nog lite frustrerad över dessa tankar och förklarade att i längden lönar sig det arbetet som görs nu. I längden kan man plocka fram nya och nya hästar, behålla några och sälja några och så småningom få en god ekonomi genom detta. I framtiden kommer man förhoppningsvis få någon som stöttar en ekonomiskt och att allt slit lönar sig en dag.
Det är så skönt att prata med Ted. Dels för att han känner mina hästar så väl, han har dessutom ridit Valence själv och vet precis hur han är att rida och hur extremt känslig han är. Han läser mig som en öppen bok och han har ett enormt engagemang, jag känner att han tror på mig som ryttare och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom faktiskt.
Att missa Scandinavium känns förstås ärligt talat förjävligt, det har varit en så stor dröm för mig så länge. Men det är bara att kämpa vidare mot nya mål. Jag minns så väl förra året när det gick precis lika dåligt för oss på de här tävlingarna i början av året, och även 2010 var det likadant. Vi presterar aldrig bra såhär i början av året. Jag minns så väl hur tankarna for i huvudet att ”Valence och jag kanske har haft vår bästa tid tillsammans”. Förra året ville jag inte ens åka ner till inomhus YRSM med Valence eftersom tävlingarna innan gått så dåligt och ett SM blir ju inte direkt lättare. Pappa höll med om att det kanske bara var dumt medan mamma och Ted sa att jag absolut skulle åka ner och starta SM i Helsingborg i alla fall. Och det gjorde vi, och då plötsligt kändes Valle hur fin som helst igen och vi åkte där ifrån med vår bästa individuella placering i ett svenskt mästerskap, en 7:e placering.
Vill tacka min fantastiska tränare för ditt stora engagemang för mig och mina drömmar och mål. Tack för den resa jag fått göra under de här fem åren i träning för dig. Jag ser fram emot att se vad åren framåt kan ge och ska se till att njuta och ha kul på vägen dit. För jag ska jobba mig dit jag vill nå en dag!
TED NÄTTERQVIST
Hade ett långt samtal med Ted idag som ringde och ville prata om helgen. Fick även lite skäll för att jag ändrade mitt upplägg genom att hoppa den linjen vi hade problem med i Grevagården istället för att följa det koncept och hoppa på det sättet, och lägre, som vi brukar göra inför en tävling. Min korrigering där vi skulle träna på de linjer vi hade problem med var ju nu med facit i hand fel att göra så tätt inpå en ny stor tävling. Dessutom har vi hållt på och ändrat på bett och utrustning istället för att hålla fast och inte ens reflektera över den delen på tävlingsplatsen.
Enligt Ted har jag ett problem där jag vill lite för mycket, jag åker ibland på tävling för att prestera, istället för att ha kul. Han misstänker också att jag innerst inne känner en annan press nu efter allt försäljningsprat kring Valence. Men jag upplever att det alltid är kul när jag tävlar, det är det bästa jag vet och skulle gärna tävla fyra dagar i veckan jämt. Men ibland vill jag nog för mycket och sätter för stor press på mig själv. Alla misslyckas, även ryttare som Rolf-Göran har dippar i sin ridning och sina resultat. Det är bara något man måste lära sig hantera.
Jag har också haft lite tankar sista tiden där jag tänkt att jag kanske inte kan bli mer än en ryttare som utbildar hästar upp till en viss klass för att sedan sälja. Dels för att kostnaderna för dessa tävlingar är otroligt stora, och det kostar att hålla sig på den nivån och det krävs för att man ska utvecklas. Men jag vill tävla på de allra största tävlingarna och mästerskapen i framtiden och kommer inte ge upp den drömmen ännu. Men när man jämför sig själv med många ryttare i motsvarande ålder som köpt hästar som redan presterat på otroligt hög nivå innan, som kostat nästintill en förmögenhet börjar jag fundera på att jag kanske valt fel sport genom att inte ha denna enorma ekonomi bakom mig. Kanske lyckas man inte lika bra eftersom att ridning är en sport där en fantastisk och väldigt rutinerad häst faktiskt kan lyfta och rädda en ryttare hur mycket som helst, om inte annat för ett tag.
Ted blev nog lite frustrerad över dessa tankar och förklarade att i längden lönar sig det arbetet som görs nu. I längden kan man plocka fram nya och nya hästar, behålla några och sälja några och så småningom få en god ekonomi genom detta. I framtiden kommer man förhoppningsvis få någon som stöttar en ekonomiskt och att allt slit lönar sig en dag.
Det är så skönt att prata med Ted. Dels för att han känner mina hästar så väl, han har dessutom ridit Valence själv och vet precis hur han är att rida och hur extremt känslig han är. Han läser mig som en öppen bok och han har ett enormt engagemang, jag känner att han tror på mig som ryttare och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom faktiskt.
Att missa Scandinavium känns förstås ärligt talat förjävligt, det har varit en så stor dröm för mig så länge. Men det är bara att kämpa vidare mot nya mål. Jag minns så väl förra året när det gick precis lika dåligt för oss på de här tävlingarna i början av året, och även 2010 var det likadant. Vi presterar aldrig bra såhär i början av året. Jag minns så väl hur tankarna for i huvudet att ”Valence och jag kanske har haft vår bästa tid tillsammans”. Förra året ville jag inte ens åka ner till inomhus YRSM med Valence eftersom tävlingarna innan gått så dåligt och ett SM blir ju inte direkt lättare. Pappa höll med om att det kanske bara var dumt medan mamma och Ted sa att jag absolut skulle åka ner och starta SM i Helsingborg i alla fall. Och det gjorde vi, och då plötsligt kändes Valle hur fin som helst igen och vi åkte där ifrån med vår bästa individuella placering i ett svenskt mästerskap, en 7:e placering.
Vill tacka min fantastiska tränare för ditt stora engagemang för mig och mina drömmar och mål. Tack för den resa jag fått göra under de här fem åren i träning för dig. Jag ser fram emot att se vad åren framåt kan ge och ska se till att njuta och ha kul på vägen dit. För jag ska jobba mig dit jag vill nå en dag!
TED NÄTTERQVIST
Sälja sina hästar för en möjlighet att gå hela vägen?
Du har säkert läst Kristina Wargs inlägg om hästar till salu. Undrar nu eftersom du är lika satsande ryttare som hon om även dina hästar är till salu till rätt pris, alltså alla av dina?
Ja jag har läst både hennes inlägg om att alla hästarna är till salu och hennes väldigt bra förklaring till detta. Det är extremt svårt att hitta hästar som har den enorma kapacitet för att ha en häst för ett YREM och sedan för senioråren. Detta var också någonting jag verkligen fick en väckarklocka när jag såg senior SM utomhus förra året, när till och med många av Sveriges seniorers bästa hästar såg ut att få riktigt jobbigt över hindrena när det var en stor 155 bana framför dem. När man satsar och verkligen vill nå toppen så är det klart att man vill åt det allra bästa hästmaterialet för annars har man inte en chans, och har man inte den enorma plånboken som krävs så är det klart att man kan vara beredd att sälja sina hästar som är riktigt bra, men inte tillräckligt bra.
Om mina hästar är till salu vet jag inte riktigt, det låter komiskt jag vet. Saken är den att jag har fått många bud och intressenter som varit beredd att ge mycket pengar för Valence, men även Caruso. När det riktiga intresset kom upp på Valence så pratade jag med min tränare som sa att det inte var något snack om att sälja eller inte, jag kunde köpa så många nya hästar och utbilda dem upp i klasserna sa han. Efter det samtalet insåg jag att jag nästan måste sälja honom, för det är inte klokt att ha en så värdefull häst i stallet och pengarna skulle ge mig en otrolig plattform för en framtida satsning. MEN, efter det samtalet störtgrät jag i många timmar, och insåg att jag kommer inte ha samma glädje att gå ut i stallet om inte Valence står där. Mamma och pappa kände detsamma, och sa att om jag får sån fullständig panikångest och blir så extremt ledsen så finns det ingen anledning att sälja honom, han var ju inte alls dyr när vi köpte honom som 4-åring.
Caruso är en häst jag tror jättemycket på, och kände att han har otroligt stor möjlighet att utvecklas till någonting riktigt bra. Och när vi fick en intressent från Tyskland på Kulan så övervägde vi att sälja, men bestämde oss för att behålla honom i alla fall.
Så jag måste väl erkänna att vi inte är jätteduktiga på att sälja våra hästar, trots att vi haft personer som varit seriösa och varit beredda att betala. Jag kan inte säga att jag inte komma sälja någon av Valence, Caruso eller Kulan i framtiden. Men jag kan nästan säkert säga att Valence kommer få stanna, mest för att han inte bara är en fin och kapabel hopphäst för mig, utan för att det är en unik häst i personligheten och han är verkligen min bästa vän. Eftersom vi aldrig köpte någon utpräglad hopponny red jag aldrig större klasser förrän på stor häst, det är tack vare Valence hela min satsning kom igång och det är honom jag fått chans att rida i de större sammanhangen som junior och young rider.
Valence har kanske inte potentialen att gå hela vägen, kanske allra mest pga sitt temperament och låga ridbarhet, men jag vet att vi räcker för att göra felfria 150-klasser, som han redan bevisat. Och som ryttare är rutin och erfarenhet a och o för att komma någon vart. Jag resonerar som så att om man ska bli framgångsrik inom ett yrke, låt säga, läkare, så måste man göra en utbildning på många år som kräver studielån mm. Man får betala för sin utbildning. Valence får bli mitt studielån, han var som sagt inte dyr i inköp, men de pengar jag tackat nej till för honom är ju något jag går miste om genom att behålla. Men han är också en häst som jag kan rida många stora klasser på, och som i sin tur ger mig erfarenhet och tar mig framåt i rätt riktning.
Det är alltid ett val man gör, men jag vet vad gäller Valence att jag skulle förlora så mycket glädje genom att han inte fanns i stallet längre. Jag är glad över att kunnat hitta så pass bra hästar som jag ändå har och att jag lyckats utbilda alla helt från början. En dag så kanske jag hittat hästen som kan gå hela vägen, eller att någon hästägare som har en mycket begåvad häst vill supporta mig i min satsning. Det kommer ta betydligt längre tid än om man hade förutsättningarna att köpa en världshäst, men vem har sagt att resan dit är så dum?
Kände bara att jag var tvungen att besvara den här frågan, för det är både ett svårt och intressant ämne som egentligen hela tiden finns där i bakgrunden.
Hur resonerar ni?
Ja jag har läst både hennes inlägg om att alla hästarna är till salu och hennes väldigt bra förklaring till detta. Det är extremt svårt att hitta hästar som har den enorma kapacitet för att ha en häst för ett YREM och sedan för senioråren. Detta var också någonting jag verkligen fick en väckarklocka när jag såg senior SM utomhus förra året, när till och med många av Sveriges seniorers bästa hästar såg ut att få riktigt jobbigt över hindrena när det var en stor 155 bana framför dem. När man satsar och verkligen vill nå toppen så är det klart att man vill åt det allra bästa hästmaterialet för annars har man inte en chans, och har man inte den enorma plånboken som krävs så är det klart att man kan vara beredd att sälja sina hästar som är riktigt bra, men inte tillräckligt bra.
Om mina hästar är till salu vet jag inte riktigt, det låter komiskt jag vet. Saken är den att jag har fått många bud och intressenter som varit beredd att ge mycket pengar för Valence, men även Caruso. När det riktiga intresset kom upp på Valence så pratade jag med min tränare som sa att det inte var något snack om att sälja eller inte, jag kunde köpa så många nya hästar och utbilda dem upp i klasserna sa han. Efter det samtalet insåg jag att jag nästan måste sälja honom, för det är inte klokt att ha en så värdefull häst i stallet och pengarna skulle ge mig en otrolig plattform för en framtida satsning. MEN, efter det samtalet störtgrät jag i många timmar, och insåg att jag kommer inte ha samma glädje att gå ut i stallet om inte Valence står där. Mamma och pappa kände detsamma, och sa att om jag får sån fullständig panikångest och blir så extremt ledsen så finns det ingen anledning att sälja honom, han var ju inte alls dyr när vi köpte honom som 4-åring.
Caruso är en häst jag tror jättemycket på, och kände att han har otroligt stor möjlighet att utvecklas till någonting riktigt bra. Och när vi fick en intressent från Tyskland på Kulan så övervägde vi att sälja, men bestämde oss för att behålla honom i alla fall.
Så jag måste väl erkänna att vi inte är jätteduktiga på att sälja våra hästar, trots att vi haft personer som varit seriösa och varit beredda att betala. Jag kan inte säga att jag inte komma sälja någon av Valence, Caruso eller Kulan i framtiden. Men jag kan nästan säkert säga att Valence kommer få stanna, mest för att han inte bara är en fin och kapabel hopphäst för mig, utan för att det är en unik häst i personligheten och han är verkligen min bästa vän. Eftersom vi aldrig köpte någon utpräglad hopponny red jag aldrig större klasser förrän på stor häst, det är tack vare Valence hela min satsning kom igång och det är honom jag fått chans att rida i de större sammanhangen som junior och young rider.
Valence har kanske inte potentialen att gå hela vägen, kanske allra mest pga sitt temperament och låga ridbarhet, men jag vet att vi räcker för att göra felfria 150-klasser, som han redan bevisat. Och som ryttare är rutin och erfarenhet a och o för att komma någon vart. Jag resonerar som så att om man ska bli framgångsrik inom ett yrke, låt säga, läkare, så måste man göra en utbildning på många år som kräver studielån mm. Man får betala för sin utbildning. Valence får bli mitt studielån, han var som sagt inte dyr i inköp, men de pengar jag tackat nej till för honom är ju något jag går miste om genom att behålla. Men han är också en häst som jag kan rida många stora klasser på, och som i sin tur ger mig erfarenhet och tar mig framåt i rätt riktning.
Det är alltid ett val man gör, men jag vet vad gäller Valence att jag skulle förlora så mycket glädje genom att han inte fanns i stallet längre. Jag är glad över att kunnat hitta så pass bra hästar som jag ändå har och att jag lyckats utbilda alla helt från början. En dag så kanske jag hittat hästen som kan gå hela vägen, eller att någon hästägare som har en mycket begåvad häst vill supporta mig i min satsning. Det kommer ta betydligt längre tid än om man hade förutsättningarna att köpa en världshäst, men vem har sagt att resan dit är så dum?
Kände bara att jag var tvungen att besvara den här frågan, för det är både ett svårt och intressant ämne som egentligen hela tiden finns där i bakgrunden.
Hur resonerar ni?