Det är alltid lika spännande att sitta på nya hästar eller se elever på sina hästar. Att känna och se problem och försöka lösa dem. Det viktigaste är att man försöker läsa av vad hästen försöker tala om. Alla är egna individer som fungerar på olika sätt. Det är vår roll som ryttare att försöka förstå hästen.

 

Det blir alltid lättare för mig att hjälpa en elev när jag själv fått sitta upp och känna på hästen. Då blir bilden av de situationer som dyker upp mycket tydligare.

 

En häst är egentligen aldrig dum. Ibland kan de ha tagit över rollen som ledere,  men en häst är inte jävlig eller elak på något vis. Att vara tydlig och vara ledare är viktigt på alla hästar, skilja på rätt och fel. Att vara lika nogrann med beröm och korrigeringar.

 

En del av hästarna jag får hem är mer eller mindre känsliga än andra. Jag trivs allra bäst på de känsliga individerna, för man behöver då mest kommunicera med minimala hjälper och mest med tanke, vilket gör att man kan rida med mer finess. 

 

En del hästar måste man rida så mycket mer och en del ifrågasätter rollen om vem som bestämmer regelbundet. Det är aldrig samma känsla att rida en mindre känslig häst där man är så illa tvungen att vara mer tydlig och stark i sitt sätt att kommunicera och arbetar med hästen.

 

Jag tycker ofta att man känner av vilken typ av häst det är och vilken personlighet hästen har genom hur den är att hantera. Är den framfusig,  går rakt över en och bara allmänt stissig brukar det märkas av även från hästryggen.

 

Men en häst är sällan eller aldrig dum. Den behöver bara veta vilken roll den har. Något man kan läsa av även hur hästen är ihop med andra hästar. Det talar mycket om hästens personlighet. I en trygg flock som mår bra ifrågasätts aldrig de olika rollerna i en grupp. Ledaren behöver inte korrigera,  sparkas, lägga öronen bakåt med ilska och göra utfall. För hästarna vet hur flocken är uppbyggd. Det är också de hästarna som mår allra bäst.

 

Vår roll är att vara en tydlig men snäll ledare. Inte straffa våra hästar. Jag brukar berätta för mina elever om hård och mjuk ridning. Ibland måste man kanske vara hård och använda stora hjälper för att få reaktion hos en mindre känslig eller mer ifrågasättande häst. För att sedan kunna rida med små och mjuka hjälper igen. Skulle vi fråga hästarna tror jag att de stora antalet hellre tar en tydlig hjälp då och då än ett evigt gnagande av sporren i sidan eller konstant tryck av bettet i munnen. Även där kan man se och lära av hur hästar kommunicerar med varandra. Hur tydliga de är.

 

Vår uppgift när problem i hoppningen uppstår är att ta reda på varför. Ofta stannar en häst antingen pga smärtsamt, eller pga rädslan att misslyckas. Rädslan av att riva. Vi måste lära oss att förstå hur vi bygger förtroende hos hästen. Skapa glädje och  vilja för att utföra det vi ber hästarna om. Alla hästar kan inte ridas på samma sätt, på samma distanser, med samma form och position av hals och huvud, i samma tempo och rytm. De är så olika och vi måste lära oss att rida och hitta ett system där de trivs och kan prestera.

 

Det farligste vi kan göra är att korrigera eller straffa en häst om vi själva gjort felet. Ibland gör vi alla fel, och ju mindre rutin vi har ju fler fel gör vi. Då ska vi tacka våra hästar för att de ställde upp i en svår situation, eller om de var klokaste nog att säga ifrån om situationen de stod inför inte hade en lösning. Straffar vi hästarna i det läget så dödar vi både deras glädje med framförallt förtroende. Den som förlorar mest på det i slutändan är vi själva som ryttare. 

 

Det är fantastiskt att få jobba och se så otroligt mycket olika hästar med olika bakgrund och problematik. Och ingenting är så tillfredsställande som när man förstår varför en häst göra som den gör och man gör små förändringar som gör så enormt stor skilnad. Det ger så mycket.