En mycket sevärd video
Min egen snabbanalys efter att jag såg filmen var två saker. Dels är att mitt val av bett på Valence där jag kan rida med nästan slappa tyglar är bättre än att välja ett bett som han blir starkare på och där det tar längre tid och är svårare att bli klar i handen är rätt. Dels att variation av bett är mycket viktig. Men allra mest började tankarna kring Ramius. Han som verkligen, verkligen hatar alla typer av bett. Han går väldigt ofta och gapar, och ibland känns det som att han lägger tungan över bettet för han stänger lite av hjälperna ibland. Tack och lov blir harmonin bättre hela tiden och jag har en lättare känsla i handen och ingen kamp. Jag är så glad över att jag inte har stängt igen och spänt remmarna hårdare på någon häst utan gärna har dem lösa. Men jag blir också ledsen över att det alternativ jag hade önskat för Ramius, ett hackamore, inte fungerar. Madonna var väldigt lik honom på det sättet men hon lyssnade ju också väldigt fint på hacket så jag kunde rida henne på det och hon storttrivdes då. Men Ramius är tyvärr inte tillräckligt känslig för att gå på hacket, jag har provat. Han rids ut en hel del på det men på en häst som verkligen inte gillar bett hade man önskat att skippa det.
Kortfattat är det en nyttig video att se och man kan definitivt få en tankeställare!
Hej amanda! Jag har en liten fråga! Jag har alltid haft tendenser till att slänga mig fram eller rida på och luta mig framåt innan hindret när det blir högre. Jag har tränat mycket på och vänta in hästen, men ändå så är det svårt att träna bort. Speciellt på hästar som inte hoppat så högt innan och man vill "rida" på och hjälpa men istället så stjälper man. Hur klarat du att hålla dig så pass "cool" innan hindrerna? Speciellt när det blir högre och på nya hästar mm. Hade gärna varit intressant att få lite tips från en som jag ser upp till så mycket som dig:) när jag rider 120cm är det inga problem men upp mot 130-140 har jag jättesvårt att behålla "lugnet" vara "cool" och bara sitta upprätt innan. Hoppas du förstår vad jag menar. Kram på dig! Din blogg inspirerar verkligen :)
Skitsvårt med bett. Tänk va bra om hästar kunde prata ibland ( eller ganska ofta) Man vet ju inte hur det känns i deras munnar. Inte lätt det där inte!