Måste ju givetvis få möta upp kommentaren jag fick. 

Att utbilda unga och gröna hästar från början är en fantastisk resa. Det är svårt, och man möter många hinder på vägen. Men resan i sig är en upplevelse. En av de allra viktigaste sakerna man får med sig som ryttare när man jobbar med unga hästar är leva på känslan. Man får små glimtar och små känslor i vissa språng och hur hästen är i ridning mot hinder osv. Den är långt i från konstant, men man lär sig att känna och ta vara på de stunderna. Det är just dem som får mig att tro på en häst eller inte. Att se till resultaten på pappret är i en utvecklingsfas ganska ointressant. Hästar är som vi människor, de gör misstag och det är dem man lär sig av. Tänk hur många misstag en människa gör genom livet, hur många felval, men det är också det som formar en människa. Vissa hästar får man inte den känslan av att det här kan bli någonting riktigt bra, men när man hittar dem som ger den... Ja, då blir aldrig resan med den hästen ointressant, trots "bakslag" under tiden...

Jag skulle säga att jag tar på mig 9 av 10 misstag som Caruso och jag gör inne på banan. Det behöver inte alltid vara ridtekniska fel, utan matchningen dit eller utrustningsfel mm. Tyvärr har inte Caruso gynnats av att jag har haft Valence alla gånger. Valence har alltid satts i första rummet, han har alltid stått i centrum och varit min nummer ett i stallet. Vi fick inte lastbil förrän för 1,5 år sedan, och kunde innan dess inte åka med mer än en häst till tävling med transporten. Caruso fick göra de tävlingar som inte passade in i Valles planering. Tråkigt men sant.

Valence är också som många av er läsare vet en mycket speciell häst, som också var hästen jag gjort allt med från början. Valence behöver komma in nära hinderna för att inte hoppa flacka språng. Detta har gjort att jag flyttat in min avsprångspunkt till hinderna lite mer än på en "vanlig" häst. Caruso är istället en häst som behöver lite mer plats framför hindret för att få till sin optimala språngkurva. Något som jag så många inte lyckats med som i sin tur har lett till mycket tråkiga pet.

Caruso är en häst som hoppar stora hinder på ett extremt lätt sätt. Känslan går inte att förklara förrän man själv suttit på honom i dem sprången. Jag har hoppat räcke på 170 cm som han klippte till som ingenting, och vid flertal tillfällen hoppat upp tom 160 barbacka. Han tar inte ens i. Han är väldigt förlåtande och orädd för att hoppa stora hinder. Utöver det är han fantastisk att rida varje dag, kommit långt i markarbetet och är energisk, positiv och har en hög ridbarhet. Han har blivit mycket lovordad av flertalet mycket kända A-tränare. Vi har haft tre provridningar på honom, alla tre unga tjejer utan rutin från stora klasser, en som hade ridit MSV på ponny med aldrig på häst. Samtliga ryttare hoppade enkelt bana på 140 cm på provridning på hans rygg.

Jag som ryttare trivs dock allra bäst på "lite speciella hästar". Valence, Madonna, Svampen och Ramius är fyra hästar som på sina egna vis skiljer sig väldigt mycket från andra hästar. Och det är också en känsla som bara kan upplevas från hästarnas ryggar. Men jag har två vänner som båda rider väldigt bra och ridit väldigt mycket hos mig som mer än väl kan intyga detta. Jag har ingen förklaring till varför, men detta ger mig ännu mer motivation och jag trivs ridmässigt bäst på de hästar de allra flesta trivs sämst på...

Om man ska dra en parallell så har jag fått en hel del frågor om Ramius, vad det är med honom som gör att jag tror att han kommer bli min blivande seniorhäst för stora klasser, varför han är så bra osv. Framförallt i början. Och att han var dyr för det han hade gjort när han köptes av oss. Och jag håller med. Men att jag tror så extemt mycket på honom är för att han ger mig en magisk känsla i många språng som jag aldrig tidigare känt i en häst jag hoppat. Sedan är han låååångt ifrån klar, men för mig är han en självklar blivande svårklasshäst. För mig är han det mest lovande häst för stora hoppningar som jag någonsin haft. Sedan hur lång tid det tar för oss att komma dit, om vi ens gör det, det är en helt annan fråga. Ramius gjorde väldigt fina resultat ifrån sig i 130-140-hoppningar utomhus under 2012. När vi sedan gick in för inomhussäsongen så hade han i sina första starter 8, 12, 8 och uteslutning i fyra av hans 6 första starter inomhus. Betyder det att han är en dålig häst? Nej. I det fallet var förklaringen att han är så orutinerad och blir så fruktansvärt spänd med läktaren nära, speglar och hela inomhusatmosfären. Hans tre sista starter för året hade han 0 fel i 130, 0+4 i 135 och 0+0 fel i 140. Då hade jag tränat massor inomhus och åkt runt i olika ridhus och framförallt tävlat mer och något lägre klasser inomhus mellan. Vilket gjorde att några pusselbitar föll på plats.

För att försöka förtydliga mina åsikter har jag nu valt att dela med mig av tre rundor jag annars skäms alldeles för mycket för att visa. Alla dessa är från tre väldigt stora tävlingar med Caruso. Och alla tre är rundor där jag kommit ut och varit lyriskt glad över min häst, men där resultaten varit riktigt usla. Jag vill nu visa dessa tre och försöka förklara varför de felen vi får uppstår.

Här är en film från Strömsholms elittävlingar. Att veta som bakgrundsinformation är att jag hade massor med fel på både Valence och Madonna innan Caruso. Valence hade jag nog 20 fel i denna klass på. Jag hade knappt en vecka innan åkt ambulans in på sjukhuset då jag hade fruktansvärda magsmärtor. Jag var fruktansvärt hes och förkyld och hade dessutom hög feber. Att jag var så otroligt korkad som åkte och tävlade ändå är något jag fick sota för den helgen. Jag hade inte koll på någonting. Mina föräldrar försökte övertala mig att stryka den helgen. Men eftersom Strömsholm är en av årets absoluta höjdpunkter åkte jag ändå.

Första felet kommer när Caruso sticker åt sidan. Det var fem galoppsprång fram på den distansen, vilket jag klarat utmärkt på både Donna och Valle innan. Här får jag totalt hjärnsläpp och rider på ca 5,5 galoppsprång, Caruso inser att vi kommer hamna rakt i hindret om vi hoppar, så klok som han är visar han mig att nej matte, sorry, det här är en omöjlig distans att hoppa från. Hindret efter trekombinationen borde vi ha rivit om inte hästen varit så fantastisk som röck upp alla ben i luften eftersom vi kommer så nära att vi nästan är i hindret. Nästa fel kommer istället in i kombinationen. Det är väldigt sluttande och jag tar ingen halvhalt under hela svängen, kommer in på tok för nära och han hinner upp fram men hinner inte vända bak. Denna runda slutade på 13 fel tror jag.


Här är Carusos debut i 150. Dagen efter red jag med hackamore då, som ni kan se, han rycker och drar i tyglarna och är inte alls tillfreds med bettet. Vi raspade tänderna veckan efter denna tävling, som var minst sagt välbehövligt eftersom han har en tand som växer snabbare än de andra. Helgen efter vi gjort det tävlade vi igen. Då var han dubbelnolla och tvåa i 140. Valence hade dessutom gått av på ett galoppsprång istället för två i kombinationen ca 20 min innan jag startade samma 150-klass med Caruso. Och med den totalkraschen var jag smått mörbultad. (Återigen knäpp i huvudet som hoppar iallafall). Hur som helst. Första nedslaget har han inte en chans, jag kommer apnära på en rejäl 150 oxer. Det går inte att hoppa felfritt för en häst på den distansen. Sedan är han fin till efter trekombinationen. Genom svängen tar jag inte en enda halvhalt, kommer nära, får ett litet onödigt bakbenspet. Därefter kommer nedslag nummer tre på en oxer in i tvåkombinationen. Här har jag honom helt i obalans och på innertygeln. Fruktansvärt dålig ridning. Snäll häst som hoppar. Sedan finns inte sista hindret med där han fick ett pyttelitet bakbensfel då jag kapade ett galoppsprång och han hoppade av hur långt ifrån som helst (tyvärr dog kameran precis innan). Vi slutade på 16 fel. Jag kom ut från banan och var överlycklig och sa till pappa - vet du hur lätt det kändes med honom, med mer rutin kan vi hoppa den här höjden felfritt!


Här är en 145 klass som var mer som en 150. Väldigt, väldigt stor och maxad både i bredd och höjd. Redan från början är vi helt ur rytm, kommer nära på ettan, jättestort på en gigantiskt trippel och sedan nära på trean. Duktig häst som klarar det. Första felet kommer på ett räcke där jag vänder innanför för att spara tid. Både han och jag känner att distansen är omöjlig, ger upp och lägger en volt. Kommer lika jäkla dumt andra gången men jag ber honom hoppa, vilket han snällt gjorde, men rev. Därefter går följande tre hinder bra, sedan kommer jag upp på bågen till en rejäl superbred oxer, vänder honom helt för innertygeln, han tror att han ska till höger, jag rätar inte upp honom till hindret förrän bara 2-3 galoppsprång innan han ska hoppa av. Helt i obalans hoppar han ändå upp sig fint men hinner inte avsluta språnget klart och går ner på bakbommen. Därefter förtjänade jag som ryttare egentligen minst ett nedslag till, men han löste resten av banan åt mig. Tror vi slutade på typ 16 fel?


Jag verkligen skäms över min ridning de här rundorna. Klasser som jag lärt mig otroligt mycket av som ryttare men som jag också analyserat, lärt mig av och sedan försökt släppa. Och kan jag skylla på att hästen är dålig? Nej för tusan. Hästen är fantastisk. Marginalerna blir mindre ju högre hinderna är, ju mer exakt måste ridningen vara. De här rundorna var fruktansvärt dåliga resultat. Men jag har ingen annan än mig själv som ryttare att skylla det på. Hästen är dessutom endast åtta år gammal på filmerna och har inte gjort så överdrivet många stora klasser i sitt liv.

 

Självklart har även Caruso haft sina dåliga dagar och rundor där jag gjort mindre fel än så här och han får ta på sig några av felen. Men varför ska inte han kunna ha dåliga dagar när jag har det? Dessutom när han fortfarande är så ung!

Man får vara glad över att långt ifrån alla rundor är så här dåliga, och att hästen har ett så stort förtroende för mig att kunna ta mina fel utan att på något sätt bli avskräckt eller tvivla på mig, sin egen förmåga eller hinderna.

Så jag står till hundra procent fast vid att tycka att Caruso är en fantastisk häst. Med mer träning och rutin kommer han definitivt kunna vara felfri i svår hoppning. Och jag vet att han kommer göra sin blivande ryttare väldigt lycklig!