Nej jag är faktiskt inte alls nöjd med clinicen igår. Jag hade stora förväntningar på att få med mig åtminstone några viktiga lärdomar hem, kanske framförallt i markarbetet eftersom att Tyskland är världens mest disciplinerade hästland i dressyr och lydnad.

Men någon framridning i annan form av att trava långa bommar med två steg emellan blev det inte. Och att jag tog dit min bästa vän för clinicen när jag insåg övningarna kändes dumt och fel. Vi började med att hoppa lite hinder med upphöjd bom framför och bakom vilket gick bra, men sedan var det banhoppning med lååååånga linjer på små hinder och efter det blev Valle mest het och upprörd. Att sprången inte var på topp är ju förståeligt eftersom jag inte hoppat ett språng sedan 150 i Södertälje, men brukar alltid även på träning på fantastisk känsla på de större hinderna, men när vi väl kom dit igår var han redan alldeles sönderstressad och som Henrik själv sa "han vet redan vad som händer härnäst" = galopp framåt så in i helskotta för att räcka fram på alla linjer.

Nåväl, förstår absolut grundtanken i att hästarna ska klara av att gå på rätt antal galopppsprång både på träning och tävling, men blev inte speciellt berörd av det ändå då jag vet att Valle på ett enkelt sätt kan både ta sig fram på linjerna och lägga in ett extra om vi vill. Henrik sa själv att han alltid rider ett extra på Gotha (som också är het), annars hoppar hon som en macka i slutet av banan sa han själv. Men att han alltid tränar på framåt eller vanliga distanser för att jobba ut galoppen tror jag inte riktigt på. För lika viktigt som det är att kunna rida i den stora galoppen på hästar som är lite kortare i steget är det väl att bevara deras bästa språngkurva. Rider man alltid ut hästarna på träning och alltid lägger in ett extra på tävling för att få till det bästa språnget så tror jag att hästarna lär sig att hoppa flackt hemma. Men det är min filosofi.

Det jag tar med mig hem är att jag, som jag så väl tidigare lärt mig, inte ska testa nya tränare med Valence i onödan. Piet Raymakers, Ted och Sylve Söderstrand passar oss som hand i handske och vi kommer alltid från träning med så mycket nya tankar och en Valence som hoppat bättre och bättre under träningens gång och som alltid tävlingen efter dessa träningar hoppar fantastiskt och oftast felfritt. Och som jag redan uppfattat och tänkt på efter att jag läst en intervju med Roffe också, att hemma inte bara jobba i normalgaloppen och den samlade, utan att rida i den stora galoppen i det högre tempo och enkelt kunna växla mellan dessa.

Sedan sa han att de aldrig tränade korta kombinationer hemma. Men det tänker jag inte heller ta med mig hem som lärdom. Sedan jag började träna för Sylve där vi verkligen tränar på korta distanser och kombinationer, så har Valence börjat hoppa felfritt i trekombinationer som har varit vår stora svårighet under alla år.

Det som är viktigt att inse är att alla ryttare har sin egen filosofi. Jag tycker att man ska plocka med sig sina "godbitar" av det man lär sig av alla människor som kan mer och har kommit längre än en själv. Hittills när jag rider och tränar så har jag tagit så mycket intryck av otroligt många olika tränare och ryttare och på så sätt skapat en bild till mig själv av hur jag vill ha det, vilken träning jag tror på och hur jag vill rida. 

Hade hoppats på att få ta mer del av Ludgers tänk igår men vi är i alla fall en erfarenhet rikare! Och det är ett riktigt kul och bra intiativ av Stockholms läns ridsportförbund!

Här Valence förra hösten när vi vann HG Netterbergs pris. Han hoppade fantastiskt men har hade vi mycket jobbigare med trekombinationer än vad vi haft i år. Här ser ni att han skjuter fram lite för varje hinder. Efter Sylves fantastiska övningar har min älskade häst numera lärt sig att tänka "vänta" över a-hindret. Det har aldrig hänt under våre 6 tidigare år tillsammans... Då har han bara tänkt "JAG SKA FRAM TILL C NUUUUUUU!"