Finaste, fina Carrie kom in i helgen på förmiddagen blockhalt. Hon stötte knappt på ena bakbenet och jag var så fruktansvärt orolig över att det var en fraktur. Efter många, många samtal med veterinärer och kliniker så blev beslutet ändå att vänta in hovslagaren för en misstänkt hovböld. Hon gick endast på tån och när jag tryckte lite med en tång på en viss punkt bak i hoven ömmade hon. Och efter att en av Sveriges duktigaste veterinärer sagt att det 99/100 är en hovböld och inte en hovbensfraktur, som än har mycket lika symptom, kände jag mig ändå lite lugnare. Eftersom att hon aldrig hade någon feber, skakningar, svettningar eller visade något annat än att hon var på glatt myshumör som alltid kändes det som att det inte borde vara en fraktur... Som att hon borde ha visat mer smärta i hela kroppen då. Hon stod med jodopaxomslag i boxen sedan dess. Carrie tröttnade dock på att stå inne och igår eftermiddag möttes jag på vägen hem från en ridtur av att hon skrittade glatt och mötte upp oss hemma vid stallet. Helt ohalt och alldeles överlycklig. Därefter travade hon med fantastiskt schvung och takt totalt ohalt på gården innan vi med godis fick in henne igen. Nu får vi ha ett litet boxskydd så damen inte går ut när hon själv vill...

Idag kom hovslagaren ut för en check i alla fall och det var inte ens en hovböld, utan ett litet hål där en liten sten tryckts in i hoven. Carrie rör sig fantastiskt och imorgon ska jag upp på hennes rygg igen. Jag är så lättad och så glad! Carrie är en underbar individ på alla sätt!

Ibland har man verkligen tur i oturen!