Det har varit väldigt intressant att läsa kommentarer från er under inlägget om intresset och försäljning kring Ramius. Jag får en känsla av att det finns en kultur i Sverige, (kanske även i andra länder, men det vågar jag inte uttala mig om), att du alltid ska sälja hästarna när du får höga bud. 

Det finns ett uttryck som säger "Du är aldrig bättre än din bästa häst". Det är ett uttryck jag tycker har ett viktigt budskap och som har följt med mig länge. Det finns så tydliga argument till uttrycket, och så många gånger man fått se precis vad som händer när en ryttare förlorar sin bästa häst. Se Albert Zoer tex, hur ofta ser vi honom nu i de högsta och mest prestigefyllda klasserna utan sin Okidoki? Och Meredith Michaels Beerbaum som fick "börja om" lite efter hon pensionerade sin Shutterfly, Eric Lamaze utan sin fantastiska Hickstead. Till och med världens bästa och mest etablerade ryttare med alla kontakter i världen är sårbara på en "enda" häst...

 

Hur ska man då som yngre ryttare precis i början av sin satsning kunna lära sig, få rutin, erfarenhet och kunna etablera sig på en högre nivå när man inte har någon häst att göra det med? 

När Valence var åtta år 2010 debuterade han 150 felfritt med en 2:a placering. Efter det började han väcka ett intresse hos ett flertal olika intressanter som också fortsatte under ett par år efter. Jag minns så väl vilket samtal jag hade med min tränare Ted som då sa åt mig att sälja honom. Han sa att jag kommer ta upp nya hästar till den nivån och att det är min väg att gå eftersom jag inte har de ekonomiska förutsättningarna som många andra på den nivån har. Jag minns också hur mycket jag grät under kommande dygn och berättade för mina föräldrar att jag undrar om jag kommer vilja och kunna gå ut i stallet om inte Valence står där. Min Valence. Mina föräldrar sa då åt mig att känner du så ska vi självklart inte sälja honom. Jag minns hur jag skrek av förtvivlan och nästan idiotförklarade dem, för jag kunde inte ha en häst med så högt värde i vårt lilla otroligt omoderna stall, köra runt på honom i vårt lilla släp och tacka nej till bud på så stora summor.De envisades dock med att en försäljning inte var det rätta, åtminstone inte där och då, och att jag behövde Valence för att kunna hävda mig på de större tävlingarna som young rider.

Nu är det 2014. Valence är tolv år och jag ångrar inte en enda dag att jag inte sålde honom. Om jag hade sålt honom hade jag inte fått uppleva allt jag har fått göra under dessa år. Jag hade inte tagit en 7:e placering på YRSM, jag hade inte fått rida nationshoppning för unga ryttare i Drammen, Norge, inte tagit mängder av vinster i klasser upp tom 150 eller ridit dessa stora GP kval och GP finaler som denna kämpe tagit mig till. Jag hade heller inte fått göra mitt livs första senior SM med final i början av det här året utan honom.

Men om man bortser från alla dessa framgångar och erfarenheter, så har han kanske en ännu större påverkan på mitt liv. För utan honom hade mitt namn varit helt okänd i ridsportsverige, och min första samarbetspartner Anna som ägde Lady Madonna hade aldrig tagit kontakt med mig den sommardagen och sagt att hon har en speciell och ganska svårriden, känslig häst som jag vill ha hjälp med att tävla för en senare försäljning. Hon pekade då åt min hemsida och att hon efter att ha sett filmer på Valence fått känslan av att jag skulle kunna passa med hennes mycket speciella lilla sto. På den vägen började det efter framgångar med Donna rasa in kunder som ville ha sina hästar här för utbildning/tävling och/eller försäljning. Det är också pga alla dessa fantastiska hästägare som givit mig förtroendet med sina hästar som jag kunnat leva på det jag älskar allra mest. Hästar.

Det var också denna underbara människa och ägare till Lady Madonna som senare såg till att Ramius kunde hamna i mitt stall. Så utan Valence hade inte Anna funnits i mitt liv, och utan Anna hade inte Ramius stått här idag. Och utan Valence hade jag inte ens fått tipset om Ramius som häst av den kända tränare som rekommenderat mig till att åka och titta på denna oslipade vita diamant e Cardento som trots sina tio år inte visat en tiondel av sin kapacitet ännu. 

Inom ett år efter att Ramius hamnade hos mig såldes mina två hästar Lord Greystoke och Caruso vilket gav mig ett bra kapital men lät mig behålla min då mest framgångsrika häst Valence.

Jag tror på att man måste sälja sina hästar, men jag tror inte på att du ska sälja hästen som kan ta dig som ryttare ett steg längre än vad du är. En klok kommentar från en annan fantastisk klok delägare i hästen Nonstop som står hemma i mitt stall just nu kom häromdagen där hon sa att det är för tidigt och för sårbart för dig att försvinna från de stora sammanhangen nu. Du måste få mer tid att verkligen etablera ditt namn i ridsportsverige innan du har råd att mista chanserna att synas. Så rörande klokt och genomtänkt. 

Ramius har en kapacitet som kan ta mig ännu ett steg på seniornivå. Ett steg som förmodligen inte Valence kommer kunna ta mig. Ramius är fortfarande orutinerad men trots detta har han genomfört några av de största GP-klasserna man kan göra i Sverige på ett lekande lätt sätt trots att jag som ryttare inte heller har överdrivet mycket rutin på dessa höjder och banor. 


Ska man då följa min filosofi så kan alla läsare som kommit så här långt konstatera att summan av allt blir att det då kommit till den dagen då Valence har mött sin överman och får, vare sig han vill eller inte, lämna över förstaplatsen efter åtta fantastiska år till Ramius. Och då måste han egentligen säljas för att jag som ryttare ska kunna fullfölja min satsning mot att gå så långt inom sporten som jag kan. Och det är just här som min mer korkade och barnsligt omogna känslomässiga sida tagit störst plats i hjärnan och sagt stopp. Här där många etablerade människor inom sporten kan himla med ögonen och tänka att ja, tänker man och handlar som hon så kommer man ingen vart. Och de må vara hänt. Men efter alla dessa år och allt denna fantastiska bruna, atletiska häst gjort för mig och tagit mig framåt i livet så kan jag inte fimpa på denna underbara och mycket känsliga individ och trycka ut en summa pengar sista året som tack för de här åren. Nej, då skriker min kropp inombords att det minsta jag kan göra för honom är att låta honom stanna i stallet. Jag har nämnt förut att han ska få bli grå i pannan hos oss och gå med våra yngre hästar som mentor och få berätta hur det ska gå till för våra kommande unghästar som han gör med Callisto just nu. Och innan dess så vet jag att han kommer ge mig massor med mer rutin i svår hoppning och kunna ta hem många speedklasser med mig innan dess.

Så länge inte budet på Ramius är så högt att det på ett ännu större sätt skulle påverka mitt liv så är det dyrare för mig att mista honom både som tävlingsryttare och företagare.

Du är aldrig bättre än din bästa häst och hur fin lastbil och hur många bra tävlingar du kan åka med så är det ingenting värt utan den där hästen med stort H som kan prestera där. Och jag är för ung för att ta en paus 4-5 år för att ta fram nya hästar på den nivån. Men jag vet att den dagen när jag säljer en dyrare häst och får en säkrare ekonomisk situation än idag, den dagen kommer också. Men den är inte här än.