När Ville flyttade ner till oss berättade hans ägare att det inte gick att klippa honom. Skulle man envisas med att klippa så var man tvungen att ge honom lugnande. Jag förstod varför hon berättade det första gången vi gav oss på ett försök, då han verkligen betedde sig som en livrädd, farlig och superstressad häst som stod mer på bakbenen än på alla fyra.

Tack vare min fina vän Amanda, mycket tålamod, envishet, tid och engagemang har vi tränat och tränat och nu har vi kommit så här långt... Är det inte fantastiskt? Jag tycker att vi har rätt att känna oss stolta över vårt arbete med Ville!