Måste erkänna att det är lite mysigt att snön har kommit ändå! Vintern har varit perfekt för mig i år, jag har verkligen kunnat träna hästarna så som jag velat. Men nu är det mysigt med lite snö i naturen också!

Idag red jag en nykomling i stallet, Callisto, Ville och Valence. Callisto och jag tog en långtur själva och konditionstränade lite. Han var riktigt fin i dag och hade en fantastisk bärighet i sin galopp. Ville och jag tog en lugn tur i skogen i alla gångarter och förutom lite snöstyltor hade vi en trevlig uteritt. Sedan red jag ut med Freja som sällskap med den nya vilket var jättemysigt.

Valle var däremot inte rolig alls idag. Jag vet inte hur många gånger jag funderat över hur mina kära föräldrar vågade köpa en häst som honom till mig när jag bara var 14 år gammal. För så som han var som unghäst, och så som han kan vara även nu vissa dagar om året är verkligen på gränsen till livsfarlig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er läsare, för det är nästan att man måste se för att förstå.

Idag var han inte riktigt hos mig så som jag vill ha honom och så som han normalt sätt är nästan alla dagar om året nu i äldre dar. Jag vill att hästarna ska stanna hos mig och kunnas rida med väldigt lös kontakt i samling och allt i ridningen utan att man får känslan av att de springer ifrån mig. Idag fick jag känslan av att när jag lättade av helt i handen så sprang han ifrån mig, så fokuserade på att arbeta med detta. Jag brukar då normalt sätt sätta mig ner i traven och jobba hästen, för att sedan rida lätt igen när hästen givit efter och är där jag önskar. Lättridningen blir då lite som en belöning för rätt arbete och hästarna blir väldigt lydiga och uppmärksamma. Ofta räcker det med att sitta några steg så vet dem vad man önskar och sedan är de hos en hela passet utan att man ständigt behöver arbeta för det. Men Valle idag alltså, han fick totaldamp och kastade sig höger, vänster, ner i dikena, skenade rakt in i tätskog, lufthopp, backade i hysteriskt tempo och förstås Vallespecial, piruetter i fasansfullt högt tempo. Stundtals var han fantastiskt fin men i ren protest mot att han inte får gå framåt i det tempo han vill så flippar han ut totalt. Man brukar säga att skillnaden mellan geni och idiot är hårfin och det är precis vad den är på Valle, dock pendlar han ibland rikligt däremellan. Dock har mitt tålamod fått enorm uthållighetsträning genom åren så jag har blivit världsmästare på att bara sitta och vänta ut honom. Jag tar inte dessa dagar så allvarligt som tidigare, utan vet att efter ett pass som det här i sin tur ger en jättelydig häst dagen efter och många månaders pass utan problem. Ridpass som idag var vardag för oss i ålder 4-7 år, sedan hände det något. Nu har vi max två pass som detta per år även om han självklart är hetare vissa dagar än andra fortfarande. Överlag är han sedan ett par år tillbaka fantastiskt fin att rida på backen. Svårslagen känsla i markarbetet när allt stämmer.

Valence är fantastisk och den stora kärleken i mitt liv på alla sätt, men också den absolut svåraste, knäppaste, galnaste och konstigaste häst jag någonsin suttit på. Hade jag själv varit förälder skulle jag absolut aldrig köpt en sådan häst till mitt barn... Men jag är evigt tacksam över att mina föräldrar gjorde det den soliga dagen. Det hade kunnat sluta illa men tänk hur bra det har blivit. Han skapade vägar och möjligheter i mitt liv som jag inte trodde fanns!