Igår hoppade jag Totte (Nonstop) inför helgens tävlingar i Årsta Runsten. Det var ett väldigt givande pass, om än i perioder lite jobbigt för oss båda, men som slutade fantastiskt.

Totte har en enorm förmåga i sin hoppning. Han är en häst som har mycket lätt för sig och stor kapacitet. Han är också benådad med en riktigt bra hinderuppfattning och härlig teknik. Det enda problemet är att han inte riktigt själv förstår att han är så bra och har så mycket kapacitet.

Normalt sätt när jag jobbar med hästar som beter sig som han gör ibland beror på att de är lite begränsade i sitt språng, eller att de har gått större klasser än de eller sin ryttare varit redo för och att självförtroendet på hinder därför är lite varierande. Men jag har nog aldrig suttit på en häst som egentligen haft så himla lätt för sig och stort språng, och dessutom mycket välriden, men som trots detta misstror sin förmåga... Allting sitter helt enkelt i hans huvud. Och just nu jobbar jag stenhårt på att få honom att tro och lita på sin fantastiska förmåga.

Jag har fått fria händer att prova mig fram lite gällande utrustning och även sadlar. Och eftersom jag, trots mycket fina resultat och språng på tävling, ändå inte tyckt att han använder ryggen så mycket som jag önskar i språnget bestämde jag mig för att testa mig fram lite.

I och med Tottes misstro på sig själv ibland så hoppar han lite för hastigt. Jag vill att han ska ta mer tid på sig i språnget och använda mer rygg och båge. Jag jobbade med den typen av övningar på gräset en stund med ny sadel. Han hoppade många fina språng, precis som han har gjort på tävlingar tidigare, men jag fick fortfarande inte riktigt den känslan genom kroppen som jag ville.

Trots mycket varm dag och redan ett flertal språng i kroppen och en tanke att han kanske inte är redo för att börja hoppa på det sättet jag önskar än så valde jag ändå att lägga på en annan sadel, den Ramius har som också är ganska rak i ryggen som Totte och gå ner och rida en stund på grusbanan. Bara i galoppen kändes det annorlunda, en jämnare bjudning och en jämnare kontakt med munnen. En rakare häst mot hindrena. Och ett språng, där känslan under sadeln mitt över språnget kändes helt annorlunda. Trycket uppåt och känslan att hoppa nästan "baklänges" med härlig kraft från backen och genom hela språnget bara kom... Total lycka i den känslan.

Det kändes som ett pass där vi bara under en timmes arbete klättrade upp många steg på utvecklingstrappan. Ett pass som nästan var obligatorisk för att klättra upp i klasserna den här underbara hästen har förmåga för. Det är så han måste börja kunna hoppa för att han ska kunna använda full kraft och på så sätt också lita fullt ut på sin förmåga.

Underbara Totte! Tusen tack finaste vännen Amanda som hjälpte till i den kokande värmen. Hade inte klarat mig utan dig! <3

Bjuder på några korta videos Amanda tog på oss!