Det känns som att jag har hamnat i ett djupt svart hål där jag kanske ser en strimma ljus men inte kan bestämma mig om jag har varken vilja eller lust att ta mig upp till ljuset... Tror inte att man kan förklara det mindre flummigt än så... Men usch vad tråkigt och jobbigt det är att känna så.Ibland är den här sporten faktiskt en riktig skitsport där det känns som att man arbetar jättehårt och alltid i motvind. En sport där det ibland känns som att mycket får ännu mer och det blir nästintill omöjligt att arbeta sig fram utan att få någon stöttning på vägen. Men jag bestämde mig dock för att vända alla negativa tankar, besked, irritation och känslor till att bli förbannad och tänka att nej nu jävlar ska jag skapa MIN och bara MIN väg och det ska och kommer gå. Efter att ha spenderat en sen torsdagskväll på banan med mina fina unghästar så kändes livet ganska fantastiskt igen. Nino visar upp kvaliteer för att kunna bli riktigt ridbar och fin medan Callisto bara känns som kvalite rakt igenom i allt han gör. Avslutade med ett par större språng på honom och han imponerar på mig varje gång. Kan ibland inte förstå vilken tur och glädje jag har med så fina hästar i stallet. Framtiden känns ljus. Och det bästa av allt är att de är mina och ingen annans. Nu är jag nog halvvägs på väg upp från hålet och har bestämt mig för att klättra upp sista biten imorgon. Livet är långt och det bästa med den här sporten är att man kan hålla på väldigt länge.
Kommentarer
Lisa H :) säger:
Bra Amanda! Glöm det negativa och klättra upp i ljuset igen där du hör hemma.
2014-05-16 | 04:54:29
Anonym säger:
Jag tycker du är en sådan fantastisk inspirationskälla med din fighting spirit och, framför allt, fantastiska ridning och inställning till dina makalöst fina hästar. Fortsätt kämpa, du kommer gå precis så långt du vill, genom din egen väg!
