Och det var i Grand prix kvalet i Flyinge där vi tävlade i ett av de största och vassaste startfälten vi gjort någonsin. Jag hade ett sent startnummer i klassen och hade möjlighet att sitta på läktaren och se några av de första starterna i klassen. De första ekipagen red lite försiktigt och tog ut vägarna lite och ingen lyckades sätta nollan. Sedan kom Linnéa Ericsson Carey ( som i mina ögon är en makalöst begåvad ryttarinna) in och sopade banan med en snabb och otroligt snygg, rytmist runda och gick upp i solklar ledning. Hon gick bara in i klassen och gjorde sitt. Därefter kom hennes man Shane Carey, som i mina ögon också är en helt fantastisk ryttare och förebild, och satte en galopp och bara bestämde sig för att ta lägena och rida framåt. Han gör en minst lika solklar felfri snabb runda som Linnea och gick upp i ledning före henne. Och då minns jag att jag satt på läktaren, alldeles imponerad och inspirerad och tänkte att nej nu jävlar, ska jag också våga satsa och ta lite chanser. Senare när det var dags tog jag mina innanförsvängar utan att på något sätt tokrida, jag hade absolut kunna rida fortare, men trots detta räckte det till en jättefin 5e placering i ett stort startfält i Grand prix kvalet 150. Att gå i mål med en så härlig känsla, dessutom till dånande musik i form av "What doesn't kill you makes you stronger" gör att adrenalinnivån i kroppen skjuter i höjd mer än vanligt. Det var fantastiskt roligt!