Sitter här i min säng med datorn i famnen och Kiwi lutandes mot min sida, lyssnar på härlig musik av bland andra Fleetwood mac och ser över nästa års tävlingsplanering och vilka målsättningar jag har. Vid slutet av varje år brukar jag lägga ner ganska mycket tid till reflektion över vad som hänt, vad jag gjort bättre under året som varit än tidigare åt och vad jag vill göra annorlunda nästa år. Det handlar inte bara om val av tävlingar, klasser, resultat eller hästarnas utveckling, utan hela konceptet kring allt. Upplägg, strategi, uppvärmning, hur laddar jag upp bäst för att minska stress, mat, hur toppar jag både min egen och hästarnas form. Hur kan jag få bättre ordning, vilka tävlingar är viktigast, hur mycket vill jag kunna träna hoppning mellan utan att hästarna får hoppa för mycket... När ska jag ha telefonen tillgänglig under tävlingsdagar utan att det tar fokus från själva tävlandet... Ja jag kan fortsätta i all oändlighet.

Min kära vän Amanda är en klippa i alla dessa reflektioner och tankar kring förbättring så jag ser fram emot att diskutera detta med henne i nästa vecka. För mig är hon min högra hand och stora stöttepelare. Även om vi har många lika egenskaper så är vi på de flesta sätt varandras motsatser. Vilket jag behöver, skulle inte gå annars. Hon är duktig på att strukturera upp, planera, noggrann med tider, har kritiskt tänkande, enormt ansvarstagande... Ja, många egenskaper som nog aldrig riktigt utvecklades hos mig när jag föddes... Men tack vare Amanda faller dessa bitar på plats. Jag är väldigt arbetsam, stresstålig, lätt för att fokusera (åtminstone när jag rider) och blir så gott som aldrig nervös. Men för att nå långt måste hela teamet och allt runtomkring fungera, annars tar det fokus från själva prestationen.

Nästa år blir spännande. Det kan hända så mycket på ett år. 

Vi måste göra det bästa vi kan utifrån det förutsättningar vi har, alltid!

Nej nu ska jag återgå till musiklyssnande och låta tankarna fortsätta cirkulera i min alldeles för tänkande och överanalyserande hjärna...