Idag åkte vi hem efter dagens 150-klass. En klass som inte gick som vi hoppats på. Valence kändes rejält matt i kroppen och var inte sig själv i början på framhoppningen, även om han avslutade fint. Inne på banan mycket hetare än vanligt, ett som alltid tecken på trötthet från hans sida. Hoppade hela banan med ett pet fram till näst sista hindret som var en kombination men efter nedslag där utgick jag. Inte så mycket att säga. Han har skött sig och hoppat fantastiskt alla dagar till idag där kroppen var för matt efter så många stora hinder för första gången på väldigt länge. Det kändes i hans kropp och han är inte van att gå mer än tre klasser per meeting, och allra minst så här tidigt i säsongen. Igår var Valle superfin, 0+4 i en 145, supersnabba i omhoppningen trots att en av tre vägalternativ inte blev som tänkt. Tiden hade räckt till en andra plats om han inte touchat näst sista oxern med baktassarna...

Ramius fantastiskt fin igår, hoppade otroligt väl och de härliga stora sprången som bara han har var tillbaka. 0+0 fel i 145. Idag blev han återigen spänd på banan efter en sämre framhoppning och en felfri runda precis innan oss vilket orsakade jubel i publiken och hög musik. Mycket uppskattat och underbar känsla, men för en nervig Ramius i början av säsongen efter nästan 4 månaders tävlingsuppehåll så blev det bara stress och han blev spänd. Började riktigt knackigt och drog tidigt på oss så mycket som tre nedslag i dagens 150, för att sedan avsluta med fin hoppning igen. Jag kan faktiskt inte vara besviken över honom den här helgen. Jag får inte gapa efter för mycket. Han har haft ett långt uppehåll och han är en känslig och nervig individ som inte alls har stor erfarenhet av tävlingar av den här kalibern. Han är alltifrån lättriden inomhus med sin lite svåra mun och huvudet rakt upp i vädret. Men jag tror faktiskt att vi kommer ha ett riktigt bra år när vi kommer igång. Och vi längtar till utomhussäongen!

Ridning och hoppning är en svår sport. Det är tufft och det är stor konkurrens. Att jämföra sig med andra är det dummaste man kan göra, för livet kommer alltid att vara orättvist och man ska vara glad för vad man har och utnyttja sina möjligheter till fullo. Däremot är det viktigt att se och lära av de som är bättre än dig själv, vilket är otroligt inspirerande. Men för min del, utan ridhus och en hal vinter. bara med köravstånd till ett mindre ridhus utan det bästa underlaget är det så svårt att börja ett tävlingsår på det här sättet. Det blir helt enkelt lite för tufft direkt för både mig och mina hästar. Det är enormt bra erfarenher och rutin för framtiden, men det kostar mer än vad det smakar. 16000 kr har totalt det här meetinget kostat mig, och för en egen företagare utan ekonomiskt stöd från mina föräldrar är det otroligt mycket pengar. Pengar som måste ridas in. Samtligt vill man vara med och utvecklas i de större sammangangen, för rutin och erfarenheter är a och o i den här sporten. Men jag kommer med största sannolikhet inte åka till inomhus SM nästa år, om det inte senareläggs förstås. För det krävs nästan att man är utomlands och tävlar under jul, nyår och januari för att vara tillräckligt i form för att kunna prestera så bra som man vill kunna göra.

Jag tackar mina hästar, framförallt Valence som kämpat stenhårt fram till idag när kroppen sa ifrån lite, och vi snubblade på mållinjen till finalen i SM med ett ynka tidsfel... Mina två pojkar är väldigt speciella på sitt sätt, ena het som en eldslåga och den andra utan styrservo och svår mun, men de lär mig mycket och de är tappra. När Callisto och förhoppningsvis andra hästar är uppe på den här nivån i framtiden tror jag att det kommer kännas lättare. Hög ridbarhet, större galopp och lättare munnar... Men de lär mig otroligt mycket och den här sporten tar tid, det måste det få göra...Viktigst är att inte ge upp, fortsätta kämpa och göra det bästa man kan av de förutsättningar man har och kan skapa!